Fortsätt till huvudinnehåll

Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen.
När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack som gällde. Den var då nystartad av den legendariska Trolle Rhodins barnbarn Diana, Trolle J:r och Carlo. Jag förklarade, säger sonen, att den lilla familjecirkusen var mer genuin än Scott och de andra stora.
I pausen står cirkusdirektören och säljer läsk och  den vackra akrobaten kränger sockervadd. Och när vi vandrar ut i högsommarkvällen har man redan börjat riva tältet bakom oss. Visst är det som man skriver på  sin hemsida:
Tiderna är ju inte längre så som de var när gamle Brazil Jack kom till stan med sin cirkus och folket gick man ur huse för att villigt låta sig förföras av fantastiska sjöodjur eller vilda kannibaler. Folk är blasé nu, de har redan sett det mesta men ändå har cirkusen någon slags magisk dragningskraft som är svår att motstå
-- Det är kul med cirkus, säger barnbarnet när vi åker hem.
***
Barbara Ehrenreich skriver för övrigt underhållande om gycklandet genom mänsklighetens historia i Karnevalsyra (Leopard 2009).

Läs även andra bloggare om

Kommentarer

Minns när vi lånade Kristinas hus i Gammelgarn. Det är en gammal affär och ligger i en vägkorsning. Sent en kväll körde cirkusen förbi, de hade varit i Ljugarn och skulle vidare. Vagnar och bilar i oändlighet kändes det som.

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...