Tankar i trappen

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar. *** Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd. *** Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ög...

Det finns dagar när jag lämnar bloggen och går ut i spalterna som en vanlig insändarskribent. Så här skrev jag häromveckan till Dagens Nyheter: Hej, Jag reagerar mot rubriken i dagens DN 13/11-07 (s 9) ”Nästan var fjärde över 85 år deppig”. ”Deppig” betyder i vardaglig tal nedstämd, det vill säga något som de flesta av oss kan vara till eller från. Depression däremot, som notisen visar sig handla om, är en av våra vanligaste folksjukdomar, omkring en femtedel av svenskarna lider av det någon gång under sin livstid. Symtomen varierar: nedstämdhet, brist på ork och glädje, koncentrations- och sömnsvårigneter, och i allvarliga fall självmordstankar är några exempel. Betydligt värre alltså än en tids nedstämdhet. ”Nästan var fjärde över 85 år lider av depression” eller ”Nästan var fjärde över 85 år deprimerad” hade varit en mer korrekt skrivning. För mer info se http://www.internetpsykiatri.se/diagnosis/depression/index.html DN:s läsarombudsman, den alltid lika flitiga Lillian Öhrström, sv...

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar” . Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek. Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del t...

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen. Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat: Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken . Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning. Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite. Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort. Alkohol och tobak hän...

Det finns fler roliga detaljer om Attendo Care. Som att koncernens vd Henrik Borelius (för övrigt bror till f.d. handelsministern, journalisten Maria Borelius m.m. bl.a. känd för att förvara fillipinskor i källaren till Djursholmsvillan) caschade hem 40 miljoner när bolaget häromåret såldes till det brittiska riskkapitalbolaget Bridgepoint för 2,2 miljarder. Koncernens vinst 2005 blev för övrig 120 miljoner kronor och de fyra högsta cheferna fick bonusar på totalt 1,8 miljoner kronor. Attendo care har vunnit upphandlingar för att bolaget varit uppemot 15 % billigare än kommunens egen regi. Den högst ansvarige för verksamheten på Kronparksgården i Uppsala, där en vårdskandal 2006 utspelade sig, har utöver en hög lön också fått en hög bonus tack vare det "goda" resultatet. Så ser äldrevården i Sverige ut 2007. Läs mer på om Attendo http://www.affarsvarlden.se/art/95326 http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_78993.e24 Anm. Att riskkapitalbolag inte är några välgörenhetsinrätt...

En liten vårdprofitör sitter i tv:n och visar vargtänderna. Blicken blänker bakom de stålbågade glasögonen när han svarar på Aktuelltreporterns frågor om de upprepade larmen om missförhållanden vid bolagets vårdenheter. – Det är inte medierna som är vår tillsynsmyndighet, svarar han. Nej, det är Länsstyrelsen. Men när reportern tar upp Länsstyrelsens kritik mot att många av missförhållandena beror på för låg bemanning svarar han bara: – Där delar vi inte Länsstyrelsens uppfattning. Kort sagt ”Vi är oss selve nok, och ni kan dra åt h-e med era frågor”. Dessförinnan har reportern tillåtits besöka en av företagets mönsteranläggningar utanför Stockholm, där glada åldringar sitter i ring och kastar boll. Nordkoreanerna hade inte kunnat arrangera det bättre. Nu har Lidingö kommun sagt upp sitt avtal med bolaget för ett av kommunens äldreboenden ( Svenska Dagbladet 23/11 -07) och då blir tonen helt plötsligt en annan. I det företagets värld är det pengarna som talar. *** Attendo Care är enlig...

I ett tv-program om författaren P.O. Enquist för ett par år sedan nämnde producenten Eva Beckman med vilken respekt och ängslan hon och andra närmade sig honom. Jag minns nu inte exakt hur orden föll – kanske använde hon rentav ordet rädsla – men plötsligt tappade den store författaren garden helt, den gard han så omsorgsfullt hållit uppe genom hela programmet. Hans häpnad var oförställd och helt utan koketteri. Det där med vilken bild vi gör av oss själva och andras föreställningar om oss är uppenbarligen inte så enkelt. Jag ser mig själv i spegeln. Bortsett från några enstaka gråa hår och lite fåror i ansiktet ser jag fortfarande den där brådmogna och ganska sårbara 16–17-åringen jag en gång var. Han har varit med om en lång resa, är något klokare och kanske lite lugnare men i grunden samma kille som jag blev de där åren i slutet av 1960-talet. Vad andra ser jag kan bara gissa.

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott som i dråp av en neger bestod, jag vill glömma den förfärliga tid som förgått sen den dag, då polisen mig tog. Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär fast jag lidit i dagar och år. Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär - och då vet man hur illa det går. (Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955) Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör....

”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” Så har vi äntligen fått en vetenskaplig definition av vänskap. I en inspirerande understreckare i lördagens Svenska Dagbladet (17/11-07) skriver Carina Burman om vänskap med anledning av två nyutkomna böcker. Ett visst mått av ömsesidig beundran ska också till, fortsätter historieprofessorn Eva Österberg som står för definitionen. Vår bäste vän är någon som är lik oss själva, fast bättre. Min hustru, brukar män i min ålder svara på frågan vem som är deras bäste vän. Och visst är det så. ”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” På vilket annat sätt skulle jag definiera Lenas och mitt förhållande. Den manliga världen är allt för fylld av prestige, hierarkier och misstänksamhet för att rymma verklig vänskap. (Om vänskap mellan kvinnor kan jag av naturliga skäl inte yttra mig.) Återstår den vi valt att dela vårt liv med ”i nöd och lust”. Väns...

Lena läser bloggen. – Det där du skriver är ju krönikor egentligen. Sånt där som folk skriver i tidningen och tar betalt för, säger hon och tittar uppfordrade. Vad svarar man sin hustru på sånt?

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Kunskapskanalen ser jag Margareta Strömstedts film om Tove Jansson från 1968. Hon besöker författaren på den karga ö längst ut i Finska viken där hon lever i en liten stuga tillsammans med Tuulikki Piätelä (förebilden till Too-ticki i Muminböckerna). Tove Jansson börjar misstänka att Mumintrollet inte alls har någon god karaktär. Hon berättar historien om myrorna. Dessa har intagit den plats där Mumintrollet vill vara. Han ställs inför valet att utrota dem, flytta eller dela livet med dem. Utrota dem kan han inte förmå sig till, det vore alltför barbariskt, flytta vill han inte och dela livet med dem går av praktiska skäl inte. Han delger den mer realistisk lilla My sina bekymmer. Och en dag när han är borta bränner hon upp myrorna med bensin. Mumintrollet kommer hem, blir fruktansvärd upprörd över vad hon gjort – och lättad. My genomskådar honom förstås. Historien säger oss mycket om oss och våra liv. Filmen är för övrigt väldigt underhållande. Färgerna och ljuden ger mig associat...

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil . Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre. Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tyck...

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Pappa och jag i Kronobergsparken 1954 I går tänkte vi på våra döda. I Lenas och mitt fall våra fäder. Åke och Lena, 2 år. Västertorp. Febr-mars 1951. Andra bloggar om döden döden

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

En natt drömmer jag – som så många gånger förr – om huset vi bodde i. Man muddrar i viken nedanför och vibrationerna från de kraftiga maskinerna fortplantar sig genom marken. Huset – i drömmen står det i en lerslänt – börjar röra sig. Jag skyndar ut och hinner precis sätta mig i säkerhet innan väggarna viker sig och byggnaden faller samman. Människor skyndar till. Någon ligger kvar i källaren. Jag vaknar. Andra bloggar om drömmar .