Tankar i trappen

Tryck på pilen för en stunds avkoppling

Jag har sällskap ner i hissen med grannen snett ovanpå. Vi stannar till och pratar en stund utanför porten. Han arbetar tre-fyra dar i veckan i en liten stad på västkusten och veckopendlar. Varje måndagmorgon slår han nytt hastighetsrekord på sträckan Sthlm-Arlanda. Jag frågar hur det är att dela sitt liv mellan två platser. – Allt blir mycket dyrare, säger han först. Om man inte vill leva på undantag. Och tröttande. Jag säger att varannan dag känns det trevligt att få ett hem i två olika städer, och varannan dag känns det bara jobbigt och stökigt. – Ja, och så kommer det att fortsätta att vara, säger han och hastar iväg till den väntande bilen. På kvällen får jag mejl från en vän som nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap. Jag berättar att Lena börjat jobba i Visby vid nyår: – Flytta dit du också Tom! skriver hon. Det är tillräckligt jobbigt att få allt att funka ändå utan att man ska behöva utsätta äktenskapet för, om än frivilliga, geografiska påfrestningar. Jag svarar att vi f...

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet , En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung. – Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet . Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman. I breven och biografie...

Jag får Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten i julklapp. Augustpris eller inte, mej lämnar den tämligen oberörd. Som om den utspelade sig bakom en glasvägg. Det är välskrivet och lärt. Litterärt . Jag tar fram Sven Delblancs Slutord och läser: ”Vi ska alla dö – men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkring och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig. Jag går mot döden var jag går. Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag. Döden är inte för mig. Slikt oförnuft vågar man knappast bekänna. Men jag vet att du som läser detta i ditt hjärtas hjärta är av samma mening. Döden är till för andra, inte för dig.” Så skrev han också i skuggan av det cancerbesked han just fått. *** Sven Delblanc Slutord . Bonniers 1991. Delblanc avled 1992 i den skelettcancer han drabbats av. Andra bloggar om böcker , döden och Augustpriset .

Vemod stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs förlorat ( NE:s Ordbok )

Vi hörs och ses 2008!

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets . I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda. Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008. I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter ha...

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden ( Dagens Nyheter , Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet. I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem. – De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd. Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt. – Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m). Så kan vinsterna från de kommunala bo...

Som en gulröd punkt lyser stjärnan över den nedsläckta skidbacken i öster långt efter att de andra, äkta, stjärnorna slocknat: Venus, morgonstjärnan. Jag ser den när jag stiger upp i gryningen och tittar ut genom fönstren mot öster. Inte många himlakroppar förmår tränga igenom storstadens ljuslarm, men Venus gör det. På morgonen kallar vi den morgonstjärnan och om kvällen aftonstjärnan. Länge ansågs den som en systerplanet till jorden tack vare sin storlek och atmosfär. I dag efter flertalet besök av rymdsonder vet vi att den nog avnjuts bäst på avstånd: V. är en ständigt molnhöljd planet p.g.a. ett flera tiotal km tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena iväg så att Venusytan har en temperatur på nära 500 °C och ett tryck på 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljan...

Jag ser inledning till ”En spricka i kristallen” . Svenskt tv-drama när det är som sämst. Alla talar med tydliga röster . Ingen ska missa att det här är en familj med problem . Dottern – familjens svarta får – kommer hem till herrgården. Menande blickar, försåtliga kommentarer. Tillbakablickar till en olycklig barndom . En granskning i spegeln visar på problem med vikten . Fadern saluterar andra systern vid middagen ( syskonrivalitet , osynliggörande ). Föräldrarna har en usel relation . Otrohet . Modern är en olycklig överklassmoder . Fadern en brutal tölp . Inget lämnas åt skådespelarna och betraktarna att själva fylla i. Föreställningen är (på grund av regin misstänker jag) en ogenomtränglig mur. Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna. Efter en kvart stänger jag av. Jessica Zandén spelar den olyckliga modern Andra bloggar o...

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom. – Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. ( Svenska Dagbladet 10/12-07 ) I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare: ”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som s...

Luftrören piper och näsan droppar. Jag ligger i soffan och samtalar med Pär Rådström. Nej, han har inte återuppstött från den död han alltför tidigt mötte 1963. Jag läser Fångat i flykten , en samling texter jag fann på Bokförlaget Atlantis julmarknad i veckan. Men Rådström är den typ av författare jag gärna inleder ett samtal med. Jag skrattar, invänder, hummar instämmande och säger emot. (Och var han verkligen hemma och drog barnvagn med sonen så mycket som han låter påskina?) Jag träffade aldrig Rådström. Var blott tolv år när dog. Jag minns hans röst från radio - eller är det kanske senare inspelningar. Av det jag läst som hans vänner skrivit vet jag inte ens om jag skulle ha tyckt om honom. De flesta författare är (precis som komiker) trista typer i det verkliga livet. Att sitta ensam, instängd och skriva åtta timmar om dan kräver en speciell personlighet – inte direkt det som i platsannonserna beskrivs som social kompetens. Vi som läser är nog likadana. Men vi är många, precis ...

Ibland är hyckleriet tjockt som decemberdimman. Desto mer befriande när någon då talar klarspråk. Som Mikael Nyberg när han skriver om situationen i Somalia: ”Jag minns förra hösten. Då hade somalierna jag träffade förhoppningar. Krigsherrarna och de kattuggande våldsmännen hade flytt Mogadishu. Flygplatsen öppnade, hamnen öppnade. Folk kunde gå på gatorna utan att vara rädda.” ( ”Vad kan vi lära av Somalia?” Aftonbladet 27/11-07) Andra läsvärda artiklar finns på Mikaels hemsida: www.mikaelnyberg.nu *** När jag ändå är i farten kan jag påminna om Peter Larssons granskning av den s.k. FUT-delegationens beräkningar av svenskens bidragsfuskande. 20 miljarder om året svindlar vi bort. Eller hur var det nu egentligen? Peter reder ut begreppen föredömligt ( ”De bluffar om fusket” , Aftonbladet 19/11-07). Andra bloggar om somalia , bidragsfusk och politik .

En kvinna vandrar fram och åter i den fullpackade tunnelbanevagnen. Agiterad. På sjungande finlandssvenska ömsom väser, ömsom skriker hon ut sina förbannelser över oss förtappade och sitt budskap om Herren Jesus Krist. Från medresenärerna runtom mig generade fniss. Enstaka hånleenden. Några tonårstjejer kommenterar halvhögt kvinnans budskap. Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina minnen om den avgrundsdjupa rädsla som utmärker psykospatienter. Deras extrema sårbarhet och behov av lugn omkring sig. Långt från den hårda miljön i Stockholms kollektivtrafik. Jag undviker att möta hennes brinnande blick. Men djupt inom mig vill jag lägga en arm om kvinnans axlar och varsamt sätta henne på platsen bredvid mig. Johan Cullberg. Mitt psykiatriska liv. Memoarer. Natur & Kultur 2007. Andra bloggar om psykiatri .

– Usch vad mörkt och grått det är! Människorna runt omkring mig klagar. I år, som alla tidigare år. Själv har jag alltid funnit en glädje i hösten. En mörk grotta av arbete och rofylld glädje att krypa in i. En period fylld av läsning och musik, aktivitet och reflektion. Våren och sommaren med alla (mina) krav och förväntningar desto mer plågsam. Alla intryck som bombarderar sinnet. Växtvärk och hösnuva. Så tänker jag, trots att näsan just nu rinner och det svider i ögon och hals. Andra bloggar om hösten och årstider

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar. *** Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd. *** Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ög...

Det finns dagar när jag lämnar bloggen och går ut i spalterna som en vanlig insändarskribent. Så här skrev jag häromveckan till Dagens Nyheter: Hej, Jag reagerar mot rubriken i dagens DN 13/11-07 (s 9) ”Nästan var fjärde över 85 år deppig”. ”Deppig” betyder i vardaglig tal nedstämd, det vill säga något som de flesta av oss kan vara till eller från. Depression däremot, som notisen visar sig handla om, är en av våra vanligaste folksjukdomar, omkring en femtedel av svenskarna lider av det någon gång under sin livstid. Symtomen varierar: nedstämdhet, brist på ork och glädje, koncentrations- och sömnsvårigneter, och i allvarliga fall självmordstankar är några exempel. Betydligt värre alltså än en tids nedstämdhet. ”Nästan var fjärde över 85 år lider av depression” eller ”Nästan var fjärde över 85 år deprimerad” hade varit en mer korrekt skrivning. För mer info se http://www.internetpsykiatri.se/diagnosis/depression/index.html DN:s läsarombudsman, den alltid lika flitiga Lillian Öhrström, sv...

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar” . Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek. Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del t...

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen. Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat: Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken . Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning. Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite. Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort. Alkohol och tobak hän...