Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat (2) oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...