Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat (2) oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...