Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat (2) oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...