Tankar i trappen

Första gången jag träffade min farfar var han 89 år. Man hade ringt från Huddinge sjukhus och sökt anhöriga till ”Bertil Karlsson, född 2 juli 1907”. Det blev min mor som tog samtalet. Min farfar hade drabbats av en stroke och låg inlagd på sjukhuset. Mina föräldrar åkte dit. Det blev första gången någon i familjen träffade honom på femtio år. Min farmor och farfar var båda födda i Stockholm 1907. Deras föräldrar hade kommit från Uppland och från Västergötland med den stora inflyttningen i slutet av 1800-talet. Hur farmor och farfar träffades vet jag inte. Fotona i albumet jag fann när vi tömde min mors lägenhet skvallrar om promenader i Hagaparken i mitten av 1920-talet, utflykter i stadens omgivningar, umgänge och jular hemma hos vänner och släktingar. Min far föddes 1927 i Johannes församling, de båda var då 19 år gamla. I kyrkoboken anges ett streck för fader. Senare ser jag att de gifte sig i oktober 1928. Väntade de till min farfar hade blivit myndig? Döbelnsgatan 11 var den ...

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet. Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm. I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och m...

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse. Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier. Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen...

– Har jag kvar min lägenhet? Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.) Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras,...

Kristi Himmelsfärdsdag. Jag är på Gotland när telefonen ringer. Jag ser att det är min mor: – Har det hänt något särskilt? frågar hon. – Nej, vad tänker du på då? – Jag fick för mig att du blivit ledare för vänsterpartiet. (Först låter det som hon säger centerpartiet.) – Nej, svarar jag, det får Jonas Sjöstedt sköta. – Jaha. – Har du det bra annars? – Ja, det är trevlig personal och god mat. Men nu längtar jag hem. – Ja, jag förstår det. – Ja, hej då. – Hejdå.

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt , den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!) Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ...

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet. – Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör. I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten. Han berätta...

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt. – Var har jag hamnat någonstans? frågar hon. Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss. – Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig. – Har jag kvar min lägenhet? – Ja, svarar jag. Än så länge. Jag har inte hjär...

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU! Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut. Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt. – DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ! Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga ...

Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare. Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören ...

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen. Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa. – Tänker du döda mig? frågar hon. – Nej, varför tror du det? Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe. Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumt...