Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör.
Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator.
En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts.
***
En ny medlem har tillkommit i familjen. Dottern och hennes sambo fick en son. Alla är lättade och glada, eftersom det gått några veckor över tiden. Men när det väl satt igång gick det fort. Och gjorde följaktligen fruktansvärt ont. Nog tror jag  att flertalet skillnader mellan könen är sociala konstruktioner, men detta med att föda barn är en erfarenhet vi män aldrig kan dela, än mindre förstå.
Jag står lutad över den lilla varelsen. Munnen smackar, armar och ben rör sig till synes planlöst.Ibland möter jag blicken. Eller? Det finns olika uppfattningar om hur mycket och vad ett spädbarn egentligen ser. Jag vill minnas att Hugo Lagercrantz  vid något tillfälle har sagt att sett till hjärnans utveckling föds människan  för tidigt, men att huvudet skulle bli för stort av att vänta några månader till. Ännu en av dessa kompromisser som evolutionen frambringat.
Vilken chock det måste vara att födas, tänker jag. Frågan är om vi någonsin hämtar oss.
***
Jag läser i bladet att EU-kommissionen vill börja bygga egna ”drönare” (dvs. sådana förarlösa plan som sprider död och terror i länder som inte räknas till  det ”världssamfund" som utfärdar dessa domar.) I artikeln framgår att unionen tydligen redan nu importerar sådana från USA. Och var och mot vem är det tänkt att dessa ska användas?
***
”Bildning är det som finns kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss”, är ett talesätt som brukar tillskrivas Ellen Key. Ibland med udden riktad mot gamla tiders pluggskola. Men, tänker jag, för att ha något att glömma, måste man först ha lärt sig något.
***
Mikael Nyberg nyanserar debatten om Zarembas sjukvårdsartiklar i senaste numret av Clarté. Kritiken är bra, menar Nyberg, men ifrågasätter Zaremba när denne tycks mena att ”lean production” passar kassabiträden och truckförare, men inte läkare och lärare. Nyberg skriver också om sin tid som lagerarbetare vilket får mig att tänka på mina egna iakttagelser under Lenas vistelse på sjukhuset. Resonemanget illustreras av Financial Times skräckinjagande rapporter om arbetsförhållandena vid bokjätten Amazons lager i Rugeley i England.
Samtidigt läser jag  om de läkare som tvångsmatar fångarna vid Guantanamobasen och tänker att  frågan om professionernas suveränitet inte är enkel att besvara.
***
Anders Sundelin skriver en inspirerad understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards (”Låtarna som överlevt alla andra”). För en ordinär jazzmusiker kan låtvalet variera från kväll till kväll och han eller hon kan aldrig vara säker på vilka låtar som bandledaren väljer att spela:
Därför måste, har Ted Gioia räknat ut, en jazzmusiker kunna mellan 200 och 300 kompositioner för att inte bli arbetslös, måste lista ut vilka de är och lära dem sig på egen hand – eftersom ingen avslöjar deras existens – och tillsammans utgör de jazzrepertoarens fundament.
Jag  hoppas Anders gör en spellista åt oss fåkunniga på Spotify
***
På kvällarna slöläser jag  i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Möten, resor, löpning, telefonsamtal, shopping. Mera telefonsamtal. När hinner karln skriva?
***
Inför det faktum att så många skadar sig vid löpning och inspirerad av läsningen av Born to Run började jag i vintras tillämpa framfotstekniken, vid vilken man landar på mellan- och framfoten, hellre än tjonga i hälen. Detta sägs skona lederna. Mest påtaglig är den förbättrade balansen. Mitt i vintern kunde jag lägga undan dobbarna och springa trots det hala underlaget. När våren kom köpte jag ett par lätta löparskor med tunn sula (Nike Free för den som är intresserad av märken.) Men nog frestade det på vader och lår till en början, och jag fick på nytt börja springa i korta intervaller. På YouTube hittar jag några klipp där Eric Orton (Christopher McDougalls instruktör i boken) lär ut grunderna.
”Spring som om ditt barn håller på att bli påkört ute på gatan och du är barfota”, är annars en god sammanfattning  i tekniken.

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H. skriver i ett mejl:
Läste Ditt blogginlägg om Bradley Manning. Jag har skrivit på petitionen.
Märkligt nog har jag inte sett någon dra parallellen med den likaledes fängslade Carl von Ossietzky som avslöjat den tyska återupprustningen i Die Weltbühne. Man kan verkligen undra om den norska Nobelkommittén kan uppbåda ett liknande civilkurage som 1936...
För övrigt anser jag att fredspriset bör delas mellan Manning och Edward Snowden.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...