Tankar i trappen

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver? Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till...

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast . –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag? En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen? Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst. Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången. Läs äv...

Läsningen av Jan Guillous memoarer ( Ordet makt och vanmakt . Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09 . Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden? En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan ( I mörka vatten. Leopard förlag ) rätt övertygande för att krigshotet...

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång. I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst n...

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom: Israel är en judisk stat Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna Kritik av judar är antisemitism Kritik mot Israel är därmed antisemitism På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet . Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet ( 2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål. Det vi kan göra i vårt land är att för...

Det är en sak som stör mig i debatten om piratkopiering och den underliggande frågan om upphovsmännens rätt till ersättning för nedlagt arbete. Varje månad får jag en räkning från Det stora bolaget på ett antal hundra kronor. Tidigare har det varit andra bolag jag betalt. Det har genom åren blivit ganska stora summor jag pyntat in för att få tillgång till det världsomspännande nätverket. Men, om nu allt ska vara fritt, varför har då ingen krävt att också tillträdet till Internet ska vara gratis. Eller, vilket man också kan tänka sig, att upphovsmännens ersättning tas ut som en del av de miljarder (hur många, nån som vet?) branschen omsätter varje år. Visst, jag förstår att nätbolagen behöver täcka sina kostnader och skapa vinst för att gå vidare. Men gäller inte det också alla musikartister, författare och bildkonstnärer? Varför ska just innehållet vara fritt? Eller är bredbandsavgiften något vi glatt betalar utan att reflektera. Alla kan väl inte surfa på grannens trådlösa nätverk? Lä...

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten. Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet). Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de...

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han: ”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territori...

Ju mindre en ledare är på jorden desto mer ordar han eller hon om ”ledarskap” tänker jag när jag läser Fredrik Reinfeldts uttalande om de offentliga finanserna i fredagens SvD ( 2/3-09 ): ”Ekonomer har under en tid fört fram krav på att regeringen ska satsa mer pengar för att stimulera ekonomin, till exempel genom att ge kommunerna mer pengar. Men kraven får inget gehör hos statsminister Fredrik Reinfeldt (M). –Man ska komma ihåg två saker när det gäller ekonomer. Den ena är att de gärna spär på i dålig konjunktur. Den andra är att de lika gärna drar in när det blir lite bättre. Så tänker inte en som bär väljarnas förtroende, sade statsministern efter en KU-utfrågning igår. ... –Mina väljare förväntar sig inte den typen av ryckighet i mitt ledarskap.” Den som har det yttersta ansvaret för våra offentliga finanser menar alltså på fullt allvar att stat och kommun ska gasa i högkonjunktur och bromsa i lågkonjunktur. Vem var det som talade om ”ryckigt ledarskap”? Någon som minns den där ke...

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid. I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt. Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister ( http://carlbildt.wordpress.com/ ). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg ( http://blon...

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande” ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.) *** Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahli...

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt. Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär. Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans...

Någon åsikt om den kungliga förlovningen har jag inte. Som republikan av princip bidar jag min tid. Det svenska folkets förhållande till sina kungar är en invecklad historia, där adeln emellanåt fått dra det kortare strået. Men visst höjer jag på ögonbrynet åt att en man faller på knä och friar till sin kvinna som sedan måste be sin far om tillåtelse till giftermålet. Hederskultur, någon? Desto intressantare var de första kommentarerna omedelbart efter gårdagens tillkännagivande som alla gällde det stundande bröllopets betydelse för landet ekonomi och den privata konsumtionen. Svenskt näringsliv hade redan gjort en utredning. Hur var det Marx skrev? Under kapitalismen förtingligas all mänskliga relationer och förvandlas till en fråga om ekonomiska värden.

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning: – Göransson – Är det Bengt Göransson? – Ja det är det. – Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare. – Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne. – Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig. Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan. Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

En mamma kommer in från snöyran på Konsum. Med sig har hon en pojke i fem-sexårsåldern. Barnet klagar: - När kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. – Men när kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. Jag ljög för dig, eftersom du tjafsade så mycket. – Men var är mormor och morfar? – De här hemma hos sig och surar, de också.

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han. Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnsk...

En kväll hamnar jag på Teater Tribunalen. Det är litterär afton. Debatt över ämnet ”Litteraturen är politisk!” och ”var finns solidariteten i dagens skönlitteratur?”. Samtalet mal på tomgång. Ingen av de radikala (nåja) litteratörerna törs säga någonting bestämt. Jo, plötsligt brister någon ut i att allt är sjuttiotalets fel. Stalin och Mao och ett år gavs det bara ut en diktsamling – en marxist-leninistisk. Jag tänker: Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren (som jag själv presenterade i FiB/Kulturfront 1976) och Göran Sonnevi. Skrev de inte någonting under detta förkättrade decennium? Ännu härskar 80-talets historieskrivning om litteraturen. Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Tillbaka i Sverige efter en sista minuten-charter till varmare breddgrader. Vid bagagebandet är det klistrat gula markeringar i golvet. Bakom mig hör jag någon säga med lätt förakt i rösten: – Det ska vara i Sverige som man har en stopplinje vid bagagebandet. Jag tänker: – Det ska vara i Sverige som man hör såna kommentarer.

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd. Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt. En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är ...