På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.
Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):
Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.
Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna och Politik
Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):
”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”Men där det idag mest är pensionärer som går på de etablerade partiernas möten och idisslar partitopparnas svek, går ledning och medlemmar i Sverigedemokraterna uppenbarligen i takt.
Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.
Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna och Politik
Kommentarer