Fortsätt till huvudinnehåll

Sverigedemokraterna och längtan tillbaka

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.

Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):
”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”
Men där det idag mest är pensionärer som går på de etablerade partiernas möten och idisslar partitopparnas svek, går ledning och medlemmar i Sverigedemokraterna uppenbarligen i takt.

Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.

Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Jinge sa…
Bra skrivet!

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...