Fortsätt till huvudinnehåll

Sverigedemokraterna och längtan tillbaka

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.

Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):
”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”
Men där det idag mest är pensionärer som går på de etablerade partiernas möten och idisslar partitopparnas svek, går ledning och medlemmar i Sverigedemokraterna uppenbarligen i takt.

Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.

Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Jinge sa…
Bra skrivet!

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...