Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)
***
Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?
***
En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?
***
Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?
***
Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...
3 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...
En kommentar
Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
2 kommentarer
Läs mer