Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)
***
Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?
***
En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?
***
Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?
***
Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...