Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)
***
Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?
***
En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?
***
Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?
***
Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...