Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)
***
Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?
***
En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?
***
Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?
***
Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer