Fortsätt till huvudinnehåll

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...