Fortsätt till huvudinnehåll

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...