Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.
Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
Kommentarer