Tankar i trappen

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta: ”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.” Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken. * Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen ( Från Sverige till himlen ). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.   – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman. ...

” Personlighet … psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet )  Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma. Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv. Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt. Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling? Jag fick anledning att funde...

Lena Sundström skriver i en krönika  om sina promenader till videobutiken, i regn och sol, med eller utan en barnnäve i sin hand. Långa samtal över disken om nya filmer. Och gamla. Nu har butiken lagt ner. Vi hyr våra filmer på nätet istället. Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om. En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen. – Vad är det? frågade jag. – Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon k...

När Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl inte vill smutsa ner händerna med dagspolitiken kallas det tunga artilleriet in i form av Claes Arvidson. Hans gästledare  i tisdagens tidning förtjänar att läsas av alla som vill veta hur man resonerar i vissa kretsar: Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering. Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information . Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och b...

Sommaren som gick är det två kvinnoöden i de böcker jag läst som etsat sig fast i minnet. I det ena fallet, dottern till Stoner i den omtalade romanen med samma namn, den dotter som varje dag efter skolans slut ligger på mattan i pappans arbetsrum, läser och samtalar med sin far, tills en dag modern/hustrun bokstavligen lyfter henne ut ur mannens liv och börja formatera henne till det ängsliga och ljuvt, kvinnliga väsen som hon själv en gång blev. Att dottern som vuxen inte blir lycklig behöver kanske inte tilläggas. Den andra jag tänker på är flickan i Mia Berners lilla uppväxtskildring Tretton , nu utgiven på svenska av Celanders förlag i översättning av Gun-Britt Sundström. I den beskriver Berner hur hon i tonåren lyckas slå lös ur mammans, ”lyxhustruns”, grepp och börja forma sitt eget liv. Men mest anslående är ändå skildringen av männen, fäderna: maktlösa, bundna av tidens konventioner, oförmögna att göra något åt sina privatliv och äktenskap.

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste. * Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!” * Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil. *  ”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.” Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14 * ”De okunniga vinner alltid sin...

Carlson år 2034

Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men ironisk är han inte. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975 är en i förhållande till rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, teman, dikter och författarskap under 1960- och 70-talet, från Per Wahlöö till Gun-Britt Sundström. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 1980-talet kan han visa på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i modernism och nyenkelhet, kombinerad med en nyväckt vilja att utforska verkligheten (dokumentarismen). Inte minst författarnas inställning till den ofullständiga demokratin betonas. Okritisk är han inte, och visst kan man ha invändningar mot en del, men för den som vill ha en snabb introduktion (eller repetition) till denna epok kan boken varmt rekommenderas. Ner med allt? Johan Svedjedal W&W 2014

När fastighetsskatten ännu var i kraft kunde man återkommande ta del av berättelser om genuina skärgårdsfamiljer som skulle tvingas från hus och hem på grund av skatten. När Alliansen sedan avskaffade skatten och ersatte denna med en kommunal avgift återfanns föga förvånande de stora vinnarna i höginkomstkommuner som Danderyd, Täby och Lidingö. För glesbygdsbor i mindre attraktiva områden innebar den nya avgiften många gånger en höjd kostnad. Är det en alltför vild gissning att tro att vi det närmaste året kommer att översvämmas av reportage om väl fungerande små, privata förskolor, äldreboenden och vårdcentraler som anser sig tvingade att slå igen på grund av överenskommelsen mellan V, S och MP? För övrigt undrar jag om den rödgröna överenskommelsen har bäring på det stora problemet, med så kallade buy-outs, dvs. den vanligaste typen av riskkapitalbolag som med lånade pengar köper upp verksamheter, för att sedan när man trimmat kostnaderna – som till 80 procent består av personale...

Jag ser Vetenskapens värld om planerna på att sända människor till Mars. Ett högriskprojekt utan tvivel men sådan är nu en gång människans strävan: Ivar klättrar

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente: Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll. … Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentli...

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson . Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra. Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram. Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt ann...

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars * Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa. * Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner . Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det br...

– Allt är ju prioriterat! En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller? Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av. Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket: – En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare. Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit o...

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia: I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för. Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet. Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna. – Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säge...

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon: – Men herregud, jag är väl inte akademiker! * Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck...

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system: Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på. Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter...

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify. Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen. Musiken till ” Beat it ” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter de...