Lena Sundström skriver i en krönika om sina promenader till videobutiken, i regn och sol, med eller utan en barnnäve i sin hand. Långa samtal över disken om nya filmer. Och gamla. Nu har butiken lagt ner. Vi hyr våra filmer på nätet istället.
Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om.
En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen.
– Vad är det? frågade jag.
– Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon känner till den.
Självklart köpte jag skivan. Nu är butiken nerlagd, sedan några år. På slutet bar den sig inte. Folk handlar på nätet. Jag tänker på det varje gång jag går förbi lokalen där J. Lindeberg nu huserar med en av sina stilrena modebutiker.
Visst, jag läser om musik. Lyssnar på radioprogram med sånt jag vet att jag gillar. ”Följer” artister som intresserar mig på Spotify, klickar på en och annan länk om ”Related artists”, men det där personliga mötet. Det oväntade. Visst saknar jag det.
Miles Davis – Blue Haze finns (förstås) på Spotify
Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om.
En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen.
– Vad är det? frågade jag.
– Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon känner till den.
Självklart köpte jag skivan. Nu är butiken nerlagd, sedan några år. På slutet bar den sig inte. Folk handlar på nätet. Jag tänker på det varje gång jag går förbi lokalen där J. Lindeberg nu huserar med en av sina stilrena modebutiker.
Visst, jag läser om musik. Lyssnar på radioprogram med sånt jag vet att jag gillar. ”Följer” artister som intresserar mig på Spotify, klickar på en och annan länk om ”Related artists”, men det där personliga mötet. Det oväntade. Visst saknar jag det.
Miles Davis – Blue Haze finns (förstås) på Spotify
Kommentarer