Tankar i trappen

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid. I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt. Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister ( http://carlbildt.wordpress.com/ ). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg ( http://blon...

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande” ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.) *** Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahli...

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt. Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär. Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans...

Någon åsikt om den kungliga förlovningen har jag inte. Som republikan av princip bidar jag min tid. Det svenska folkets förhållande till sina kungar är en invecklad historia, där adeln emellanåt fått dra det kortare strået. Men visst höjer jag på ögonbrynet åt att en man faller på knä och friar till sin kvinna som sedan måste be sin far om tillåtelse till giftermålet. Hederskultur, någon? Desto intressantare var de första kommentarerna omedelbart efter gårdagens tillkännagivande som alla gällde det stundande bröllopets betydelse för landet ekonomi och den privata konsumtionen. Svenskt näringsliv hade redan gjort en utredning. Hur var det Marx skrev? Under kapitalismen förtingligas all mänskliga relationer och förvandlas till en fråga om ekonomiska värden.

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning: – Göransson – Är det Bengt Göransson? – Ja det är det. – Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare. – Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne. – Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig. Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan. Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

En mamma kommer in från snöyran på Konsum. Med sig har hon en pojke i fem-sexårsåldern. Barnet klagar: - När kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. – Men när kommer mormor och morfar? - Mormor och morfar kommer inte. Jag ljög för dig, eftersom du tjafsade så mycket. – Men var är mormor och morfar? – De här hemma hos sig och surar, de också.

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han. Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnsk...

En kväll hamnar jag på Teater Tribunalen. Det är litterär afton. Debatt över ämnet ”Litteraturen är politisk!” och ”var finns solidariteten i dagens skönlitteratur?”. Samtalet mal på tomgång. Ingen av de radikala (nåja) litteratörerna törs säga någonting bestämt. Jo, plötsligt brister någon ut i att allt är sjuttiotalets fel. Stalin och Mao och ett år gavs det bara ut en diktsamling – en marxist-leninistisk. Jag tänker: Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren (som jag själv presenterade i FiB/Kulturfront 1976) och Göran Sonnevi. Skrev de inte någonting under detta förkättrade decennium? Ännu härskar 80-talets historieskrivning om litteraturen. Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Tillbaka i Sverige efter en sista minuten-charter till varmare breddgrader. Vid bagagebandet är det klistrat gula markeringar i golvet. Bakom mig hör jag någon säga med lätt förakt i rösten: – Det ska vara i Sverige som man har en stopplinje vid bagagebandet. Jag tänker: – Det ska vara i Sverige som man hör såna kommentarer.

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd. Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt. En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är ...

Stora delar av våren och sommaren arbetar jag med en grupp forskare från KI. De är experter på våra minsta invånare, mikroberna. I det här fallet de 1 ½ kg bakterier vi bär på i mag-tarmkanalen och utan vilkas existens våra liv skulle te sig helt annorlunda. Det blir en svindlande resa i en för mig okänd verklighet, både inåt och bakåt i tiden – i evolutionen. Siffrorna över bakteriernas antal är ofattbara, 100 miljarder per milliliter tarmvätska. Jag får det bestämda intrycket att dessa vänliga vetenskapsmän betraktar bakterierna som jordens egentliga invånare. Vi människor är blott deras tillfälliga värddjur. De kommer att finnas kvar långt efter oss. Magen - bakterier, buller och brak . Karolinska Institutet University Press 2008. Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter ( ”Var får man dö”, DN 12/12-08 ) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs. Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning ( 12/12-08 ) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten. Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.) (”Service”, läs...

Min vän grafikern hade varit på banken. Hans bankkontakt var bekymrad. Människorna måste ta ett större ansvar för att få oss ur den ekonomiska krisen, menade hon. - Nu väntar folk med att köpa nytt tills sakerna har gått sönder. I sanning bekymmersamt. Ekonomipristagaren Paul Krugman ger en något djupare analys av sakernas nuvarande tillstånd i sin uppdaterade version av boken Krisen . Kommer på Leopard förlag i januari. Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi

En formulering i dagens Svenska Dagbladet fångar min uppmärksamhet: För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression. ”En normal reaktion på en stressande situation som kan övergå i depression.” Gränserna mellan sjukt och friskt är ibland hårfina. Jag har tidigare skrivit om psykiatrins nya rön om sambandet mellan arv och miljö, bland annat när det gäller depression. Jag tänker på alla människor som aldrig kommit ur sin sorg efter ett trauma utan stelnat i bitterhet och som ibland, om omständigheterna är sådana, utvecklas till rättshaverister. Jag tänker på mina egna malande tankar emellanåt. Livet är svårt, vi hamnar alla i kriser. Och vi är alla olika känsliga Artikeln ingår för övrigt i en intressant serie om psykatrins möte med andra kulturer. Vad betyder det till exempel när någon säger att det krälar i hjärnan? Om detta finns mycket att säga. Men det får ...

Någon som minns de albanska pyramidspelen? För så där en tio år sedan. Alla albaner lockades in i en gigantisk svindel. Alla kunde plötsligt bli rika. Sådan var kapitalismen, trodde man. Hela landet höll på att kapsejsa. Vi upplysta västerlänningar log överseende åt de stackars albanerna. Nu sitter vi där själva. År efter år har vi fått höra att aktier är det enda som över tid ökar i värde. Och visst är det så, så länge det finns fler som vill köpa än som säljer. Precis som med pyramidspelen. Värva fem deltagare så blir du förmögen. Det här kunde vara resandes ensak. Om det inte vore för att det är våra framtida pensioner som nu ligger i potten. Och är det inte dessa gigantiska pensionsfonders växande inköp som år efter år drivit upp aktiekurserna. Den osynliga handen har fått spasmer och löper amok. Andra bloggar om finanskrisen .

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden . Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat f...

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav: ”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åre...

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.

Ryssland gör nu vad väst gjorde på Balkan (Tysklands snabba erkännande av Bosnien och Kroatien. Bombningarna av Serbien. Kosovo!). Said Mahmouid, professor i internationell rätt, påminner om detta faktum i dagens SvD ( 27/8-08 ). Samtidigt skramlar krigshetsarna på landets ledarsidor. Svenska Dagbladet kräver Nato-trupper in i Baltikum. Det mörknar. Och som vanligt spelar medierna första fiolen.