Tankar i trappen

Någon som minns de albanska pyramidspelen? För så där en tio år sedan. Alla albaner lockades in i en gigantisk svindel. Alla kunde plötsligt bli rika. Sådan var kapitalismen, trodde man. Hela landet höll på att kapsejsa. Vi upplysta västerlänningar log överseende åt de stackars albanerna. Nu sitter vi där själva. År efter år har vi fått höra att aktier är det enda som över tid ökar i värde. Och visst är det så, så länge det finns fler som vill köpa än som säljer. Precis som med pyramidspelen. Värva fem deltagare så blir du förmögen. Det här kunde vara resandes ensak. Om det inte vore för att det är våra framtida pensioner som nu ligger i potten. Och är det inte dessa gigantiska pensionsfonders växande inköp som år efter år drivit upp aktiekurserna. Den osynliga handen har fått spasmer och löper amok. Andra bloggar om finanskrisen .

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden . Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat f...

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav: ”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åre...

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.

Ryssland gör nu vad väst gjorde på Balkan (Tysklands snabba erkännande av Bosnien och Kroatien. Bombningarna av Serbien. Kosovo!). Said Mahmouid, professor i internationell rätt, påminner om detta faktum i dagens SvD ( 27/8-08 ). Samtidigt skramlar krigshetsarna på landets ledarsidor. Svenska Dagbladet kräver Nato-trupper in i Baltikum. Det mörknar. Och som vanligt spelar medierna första fiolen.

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla. I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut. Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt ...

Riktigt glad blir jag nog bara när jag löst ett problem. Tre kvällar i rad har jag försökt få skrivaren till datorn att göra det den ska. Sedan jag installerat en ny router har mina gamla HP Laserjet vägrat att fungera i nätverket här hemma. När jag flyttade över arbetsdatorn till nya lägenheten blir problemet akut. Den bärbara som jag nu skriver på saknar en port som passar. Ska jag lyckas ställa om den gamla trotjänaren? Eller måste jag slänga in handduken och gå till Clas Ohlsson och köpa en adapter för 295 kr eller, hemska tanke, köpa ett nytt nätverkskort till skrivaren från HP för 2000 kr? Jag läser supportsidor och letar mig igenom olika diskussionsforum på Internet. Får ett och annat napp, men inget som riktigt fungerar. Så. Pang. Hittar jag en diskussionstråd där någon beskriver hur man ställer in skrivaren från dess kontrollpanel. Knapp, knapp, knapp. En oändlig mängd siffror som matas in. IP-adress, subnet, gateway och allt vad det heter. Jag förstår inte hälften. Och så, nä...

Sverige säger upp det militära samarbetet med Ryssland. Utmärkt, nu väntar vi bara på att samma görs med USA och Nato. Men det är förstås skillnad på invasioner och invasioner. Ebba Sävborg gjorde för övrigt en insiktsfull analys av Rysslands agerande i Svenska Dagbladet häromveckan "Räddsla driver Ryssland i Georgien" ( SvD 20/8-08 ).

Första veckan på semestern sover jag. 8—10 timmar per natt plus en tupplur på eftermiddagen. AMJ, f.d. arbetskamrat till Lena och vän till familjen, som är på besök frågar om jag inte får svårt att sova på kvällarna. – Inga problem, svarar jag och somnar snabbt om. Jag drömmer ofantligt mycket. Färgstark, detaljerat, med invecklade intriger. På sjunde dagen kvicknar jag till. Ligger på stranden, lyssnar till havet och känner hur tankarna börjar komma tillbaka. Eftertankar kräver, liksom kreativiteten, frid i sinnet och ett visst mått av långtråkighet. Andra veckan säljer vi lägenheten. Mäklaren håller oss underrättad per telefon. Visningen går bra. Mycket folk. God stämning. Många anmäler intresse. Vi har röjt och städat hela juli. Lägenheten känns tom, närmast avskalad. Så ska det vara, säger mäklaren. Folk ska kunna röra sig i rummen och bilda sig en uppfattning om hur det kan se ut. Hon inger förtroende. Budgivningen börjar på tisdagen. Det piper i mobilen när buden ramlar in. Det h...

En vän skriver på min Facebook-sida: ”Jag saknar Tankar i trappen”. ”Jag med”, har jag lust att svara. Kreativiteten är en ömtålig låga som lätt blåses ut i vardagens vindar. Visst kan jag fortfarande producera en läsbar text. Gör så också emellanåt. Men det lustfyllda skrivandet har fått stå tillbaka under det senaste halvårets turbulens. Min reaktion på Lenas flytt, en ny krävande men samtidigt stimulerande uppdragsgivare och osäkerheten kring min egen framtid. Sammantaget har det uppslukat all min energi. Sakteliga börjar dock tillvarons beståndsdelar falla på plats. Ett par perioder under försommaren har jag suttit i Visby och arbetat, funnit det lustfyllt att lämna Stockholm och kunna ägna mig helhjärtat åt det jag ska. För några veckor sedan skrev jag kontrakt på en ny mindre lägenhet. En möjlig nystart här i stan. Men först ska en flytt genomföras, en lägenhet säljas. Än dröjer den verkliga ron. I avvaktan på det blir mina tankar här sporadiska. Tillsammans kan vi, troende som a...

"Tankarna i trappen" droppar långsamt för tillfället. I avvaktan på att tid och ro ska infinna sig för fortsatt skrivande, kan de läsare som befinner sig i Stockholmstrakten i mitten av juni se "Fröken Julie" i ett experimentprojekt med och av Nils Edwall och Camilla van der Meer. De båda har regisserat och Nils spelar rollen som Jean och Camilla kan ses Julie. Plats : Dramalabbet, Östgötagatan 2 (vid Mosebacke torg) Onsdag 11 juni kl. 19.00 Torsdag 12 juni kl. 19.00 Måndag 16 juni kl. 19.00 Onsdag 18 juni kl. 18.30 (OBS, tiden!) Anita Björk och Ulf Palme i Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie (1951)

Om olika mödrar läser jag i Svenska Dagbladet på Mors dag. En säger att hon ser fram emot den dag då hennes dotter blir vuxen ”så att de kan gå ut och ta ett glas vin tillsammans”. Jag studsar till. Formuleringen är densamma som jag såg i ett porträtt för inte länge sen i samma tidning. Då gällde det den kvinnliga jubilarens bonusdotter. ”Gå ut och ta ett glas vin tillsammans.” Då är man vuxen. ”Övergångsriter förekommer i det närmaste universellt i samband med övergångar mellan olika stadier i den mänskliga livscykeln” läser jag i NE. Det är nu ett par generationer sedan konfirmationen upphörde att vara ett insteg i vuxenvärlden. Idag är väl ”fjortisfyllan” det närmaste vi kommer den ”ungdomsinvigning” som finns i andra kulturer. Ett glas vin tillsammans med mamma är väl den naturliga utvecklingen efter detta.

Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning. Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till. Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren. Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte v...

En av otaliga bilagor som trillar ur morgontidningen drar min uppmärksamhet till sig. Rubriken på framsidan över ett antal sportiga bilar i ett odefinerbart bergslandskap lyder ”Vårens killmagneter”. Vad menas tänker jag? Är det bilar endst för killar? Eller för tjejer som vill locka till sig killar. Fascinerad läser jag texten. Som all reklam säger den mycket om den tid vi lever i: ” När våren kommer Plötsligt står vi som kärlekskranka tonåringar inför allt lockande som vaknar till liv efter en lång vinter av dag-till-dag-överlevnad. Den med självbevarelsedrift ylleinbäddade hjärnan börjar ticka igång igen. Impulserna strömmer ner till hjärtat som vi nästan glömt sitter någonstans innanför tredje revbenet till vänster. Halleluja. Jag lever. När du klippt naglarna, kammat håret och putsat skorna kommer solen, dofterna, blickarna, glassarna, luncherna, drömmarna. Bilarna. Ny bil. Till mig. Mig, mig, mig. Våren börjar på M och slutar med ercedes.”

L. ringer och berättar att B, en gemensam bekant, är död. Han tog livet av sig i söndags. Åt middag med sin minderåriga dotter, skrev ett långt brev till familjen (som ett protokoll, säger L.) och satte en lapp på ytterdörren – ”Jag hänger i boden” – och gick ut och gjorde slut på sig. På kvällen stöter jag ihop med K. Han säger att han mötte B, så sent som förra onsdagen. Han hade klivit på tåget i Hallsberg. Under resan berättade han om sitt nya jobb, kvinnan han skulle bo med. Ingen spricka i fasaden. En handlingskraftig man i sina bästa år. Hur ser man att en människa håller på att gå sönder?

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog? *** Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden. – Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig – Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P. Men man hinner läsa många böcker. *** En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet. *** På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om ...

Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga . Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger. Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar spelar med. Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, dvs. inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och många fler sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen. I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av ...

En kväll ser vi Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal . Vi, det är sonen och hans sambo som är uppvuxna med Hassan och Glen Killing i manegen , och jag som är sprungen ur den allvarsamma generation ironikerna gjorde sitt uppror mot på 1990-talet. Schyffert är smart och snabb. Lagom självutlämnande. Har publiken i sitt grepp från första stund. Stundom öppnar sig avgrunder när ingen vet om han skämtar eller menar allvar. Precis som när Killinggänget regerade. Blir klädsamt självkritisk när han granskar sin generations brist på allvar och ständiga sökande efter fixar och snabba genvägar. Han säger att om det är något han ångrar så är det hur de lekte sig igenom ett decennium när inbördeskrig rådde i ett europeiskt land. Det får han svårt att förklara för sina barn. Men det är aldrig försent, tänker jag. Visst finns det allvarliga frågor att ta itu med också idag. Andra bloggar om Schyffert

Vi går Birger Jarslgatan fram och passerar två unga människor upptagna av ett allvarligt samtal. – Men du får väl gifta dig med Fanny då! säger han upprört till henne. Vi går vidare mot den väntande bion.

Om jag förstår diskussionen om bojkott av Peking-OS så är det okej att köpa billiga leksaker och kläder gjorda i Kina och vi ska jubla varje gång Ericsson eller Volvo tar hem något jättekontrakt i det stora landet, men när denna kulturnation anordnar Olympiska spel ska vi tänka på miljön, förtrycket och den underbetalda arbetskraften. Och då är landet inte ens inblandat i något krig på främmande mark. Hyckleri är bara förnamnet. Intresset ljuger inte, brukar marxisterna säga. Men det globala kapitalet har ju uppenbarligen intressen att försvara i Kina. Frågan är alltså vem som orkestrerar kampanjen (som numera även stöds av vårt eget vänsterparti). För visst är det en kampanj. En intressant aspekt på Tibetfrågan ger för övrigt Slavoj Zizek i Dagens Nyheter ("Vet vi vad som sker i Tibet") , Dagens Nyheter 18 april 2008. Andra bloggar om OS