Tankar i trappen

Aki Kaurismäki är en av samtidens främsta filmregissörer, i mina ögon långt betydelsefullare än sina danska kollegor i dogmagruppen. Filmer som Mannen utan minne (2002) har alla förutsättningar att bli framtida klassiker. Hans rötter hos vanligt folk och ilskan och sorgen över det Finland som inte längre finns, kan även vi som inte är finländare ta till oss. Att han inte lider någon brist på civilkurage visar också beslutet att inte delta i Oscarsgalan 2003. ( ”I en stund när USA:s regering förbereder ett brott mot mänskligheten på grund av skamlös ekonomisk vinningslystnad … är vi inte på festhumör” , skrev han till juryn.) Nu har den finländske filmvetaren Peter von Bagh gjort en bok – Aki om Kaurismäki – som är en högtidsstund för alla älskare av hans filmer. I grunden är det ett långt samtal med Kaurismäki varvat med utförliga presentationer och analyser av hans 17 långfilmer, kortfilmer m.m. alltifrån debuten med Brott och Straff (1983). Hans viktigare skådespelare och övriga me...

I sin senaste polisroman Faller fritt som i en dröm har Leif GW Perssons hjälte Lars Magnus Johansson – numera chef för Rikskriminalen – föresatt sig att lösa mordet på Olof Palme, innan han går i pension. Han kallar samman sina trogna trupper Anna Holt, Jan Lewin och Lisa Mattei att tröska igenom det digra utredningsmaterialet. Kriminologen och professorn i polisarbete Persson har uppenbarligen föresatt sig att visa hur en riktig polisutredning ska gå till. Hur det hela slutar ska inte avslöjas här, men visst presenterar han ett fullt tänkbart scenario hur mordet kan ha gått till och varför till exempel en sån som Christer Pettersson inte kan vara den skyldige. Det blir bitvis både roande och läsvärt, inte minst när antagonisten och oduglingen Bäckström skrider in i handlingen. Men liksom i de senaste romanerna tyngs framställningen av ett bitvis tröttande manér. Att Johanssons gamle parhäst Jarnebring nu blivit småbarnsförälder på gamla dar och föredrar att hålla i ordning i sandlåd...

Termometern visar 13 grader. Inte tillräckligt varmt för att sitta på balkongen dock. Plötsligt vimlar stan av cyklister. En talgoxe sjunger i ett träd när jag går längs kajen. Om sex månader är det vår igen! * Brittsommar är är en ovanligt varm period, med temperaturer över 20 grader, som kommer efter en period av kyligt väder i höstens inledning. Uttrycket brittsommar hänger samman Birgitta och Britta, som har namnsdag 7 oktober . Källa: Wikipedia

I helgen ser Lena och jag Stranger than paradise , Jim Jarmusch debutfilm från 1984, en senkommen men trevlig bekantskap, low-budget and independen t enligt IMDB . Svart-vit. Långa tagningar där kameran bara vilar på skådespelarna. Däremellan snabba klipp. Vi är mil från den svenska filmens talspråksrealism (senaste manifesterad i den annars utmärkta tv-serien Gynekologen från Askim ) . Jag tänker på vad Kaurismäki, en av Jarmusch andliga vänner, säger om stumfilmen som han studerade när han planerade Juha : ”Jag konstaterade väldigt snabbt att de som under ljudfilmens genombrott förkunnade att ljudet skulle förstöra filmen hade rätt. Berättarkonsten i stumfilmen hade utvecklats till perfektion. Men i synnerhet den tekniska klumpigheten [hos ljudfilmen] fick filmen att rasa ner till filmad teater igen, vilken den till stor del fortfarande är trots sin skenbara ledighet. Det verkliga dramat, baserat på bilder, och som endast var möjligt på film försvann för alltid.” ( Aki om Kaurismäki...

Den här hösten trappar jag ner medicinen jag ätit i 3 ½ år. Långsamt, för att inte riskera något återfall. Biverkningarna gör sig åter påminda. Yrsel, myrkrypningar, mardrömmar. Och tröttheten. Jag lägger mig och vilar en stund efter lunch och vaknar 3 timmar senare! SSRI-preparatens biverkningar talas det sällan om i debatten om ”lyckopillren”. Men patienter och läkare känner till dem. Själv har jag haft tur och bara känt av dem när jag ökat eller minskat dosen. Den största är kanske att den stänger av den sexuella lusten hos många. I Fass anges den som sällsynt, 1 på 1000. Men vittnesmålen är många. Själv kan jag se en kvinna på gatan och konstatera att hon är vacker. Som ett smycke. Men inget mer. Min psykiatriker brukar skämta om att den ökade förskrivningen av antidepressiva i vårt land på sikt är ett hot mot nativiteten. Många, framförallt unga, avbryter därför behandlingen i förtid. Å andra sidan inbjuder depressionen i sig knappast till något mer utsvävande sexualliv. Andra blo...

Gunnar Larson (f. 1925). Måleri 6 okt–31 okt. Galleri Helle Knudsen

Lars Linder har tänkt till. Denna gång har han förklaringen till varför tittarna svek ”Upp till kamp”. Serien präglades av samma konspiratoriska världsbild som den vänstern då hade, menar Linder i Dagens Nyheter (8/10-07). Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar. Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera. En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca ...

Svenska Dagbladet har två dagar i rad skrivit om familjer som blivit blåsta på sina husköp när de köpt tomter av mäklarbyrån Notar . Husen har varit halvfärdiga, familjerna har betalt mångmiljonbelopp och nu har byggfirmorna gått under jorden (när de inte ringer och hotar SvD:s reporter). Familjerna har handlat i vad som brukar kallas god tro. Man har suttit i möten med byggarna hos mäklarfirman och fått uppfattningen att Notar haft ett betydligt större ansvar. Nu svär sig Notar fria, pekar på det finstilta och säger sig bara ha sålt tomten. Dessutom har kommunerna struntat i sin skyldighet att kontrollera att byggfelsförsäkringen varit tecknad. Det här vore kanske inte så mycket att skriva om i det dagliga flödet av eländesnyheter, men mellan raderna framskymtar vilken press köpare av hus och bostadsrätter i storstadsområden idag utsätts för (och det är snart flertalet av de som behöver nånstans att bo). ”Om ni inte bestämmer er nu omedelbart så går köpet vidare till någon annan.” På...

Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han...

I Svenska Dagbladets artikelserie om människans olika åldrar ( "År som går" ) konstateras att hjärnans förmåga att komma ihåg namn och liknande (det s.k. episodiska minnet) börjar försämras redan i 30-årsåldern, men att å andra sidan kunskapsminnet, förmågan att plocka fram och kombinera tidigare inlärd kunskap når sin höjdpunkt någon gång i 50–60-årsåldern. Omdöme och visdom fortsätter att utvecklas långt därefter. När jag läser detta berättar samtidigt en god vän som är anställd inom landstinget om ett brev som gått ut till alla klinker från personalavdelningen på ett av de större sjukhusen. I brevet erbjuds alla som fyllt eller ska fylla 60 år 2007 en frivillig pension med 75 procents lön till dess de fyllt 65. Med brevet följer en lista över vilka som kan komma ifråga. Min vän, som själv arbetar på en av klinikerna, konstaterar raskt att där finns många chefer, så gott som alla läkare med bakjourskompetens (dvs. de som rings in när de verkligt kniviga fallen dyker upp) oc...

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne , Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig: Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen. * Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors. * Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka. * När iranske regissö...

Somrarna på Holmby, Björnlunda Somrarna tillbringade jag tillsammans med mormor i Sörmland. Min mamma hade satt ut annons i Södermanlands Nyheter och sen blev det inspektion någon snöig dag på senvintern. Blev stället godkänt flyttade vi ut med vårt pick och pack när lekskolan slutat. Ibland kom mammas kusin Susann och bodde med oss en tid. Hon var flera år äldre än jag men vi trivdes bra ihop. Och gör så fortfarande. Första stället hette Axala beläget vid norra änden av sjön Likstammen (namnen på sjöarna i denna del av Sörmland är kapitel i en säregen roman: Likstammen, Lockvattnet, Sillen, Ludoga). Bäst minns jag Holmby i Björnlunda, beläget på en höjd intill Södra stambanan och landsvägen mellan Järna och Katrineholm. På baksidan avgränsades ägorna av en igenvuxen sjö och en liten å där det fanns sutare, gäddor och kräftor. I ån dränkte också bonden de råttor – stora som taxar – som han tagit i fångstburarna nere i ladugården. Vattnet var källan till liv och död. På kvällarna nä...

Fler har uppmärksammat det tvetydiga i Mångfaldsrådets fråga om svenskarnas inställning till att ha slöja som jag skrev om i går ( ”Slöjan återigen” ). Men Orlando Mella som är ansvarig för barometern ser inga problem med tolkningen. I dagens Svenska Dagbladet (27/9) kommenterar han: – Det vi vill komma åt är människors attityder till begreppet slöja. Det är inte möjligt att börja dela upp det i alla olika typer av slöjor. På frågan om vilken typ av slöja folk tänkt på svarar Orlando: – Någon form av huvudduk, antingen en heltäckande slöja som döljer ansiktet eller bara en huvudduk. Folk tänker nog på olika saker. Några planer på att ändra frågan har Mångfaldsrådet inte. Så nästa gång någon vill undersöka till exempel svenskarnas inställning till användning av kortbyxor så räcker det med att fråga om vi tycker folk ska ha byxor på sig.

Varannan svensk svarar ja på frågan ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” enligt Mångfaldsbarometern 2007, en undersökning som görs årligen vid Uppsala universitet ( Svenska Dagbladet 26/9-07 ). Det kan ju tyckas nedslående, men artikeln i Svenska Dagbladet illustreras med en bild av tre kvinnor med täckta huvuden – och ansikten. Så, vad avser frågan och vad är det människorna i undersökningen svarat på? Är det den huvudduk ( hijab ) som kvinnor i vårt land och många andra länder i långa tider täckt håret med, men som i dagligt tal slarvigt kommit att kallas för slöja eller är det den ansiktsslöja ( niqab ) som täcker allt utom ögonen på många muslimska kvinnor? Själv struntar jag fullständigt i vad väktaren eller sjukvårdsbiträdet som hjälper mig har på huvudet, men jag vill gärna se ansiktet på den jag talar med. Åtminstone så länge jag befinner mig i Sverige. (Att ansiktsslöjan är en förutsättning för kvinnor i en del muslimska länder att komma ut i arbe...

De första åren Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus i maj 1951. Min mamma var 18 år, skulle snart fylla 19, och min pappa 24. Min tillblivelse var väl inte direkt planerad. Mina föräldrar gifte sig i december, ett halvår före nedkomsten. Jag och mamma bodde hos mina morföräldrar på Tomtebogatan i Vasastan. Min pappa bodde med sin mor och betydligt yngre bror på Essingen. Det var i bostadsbristens Stockholm. Så småningom fick mina föräldrar en lägenhet i det nybyggda Vällingby. Men då hade de redan skilt sig. Vi var unga och omogna – framför allt jag, säger min mor när hon pratar om den tiden. Mina minnen från de första åren av mitt liv är bleka. Egna hågkomster blandas med vad andra berättat. Den här delen av Vasastan – Birkastan – var inget barnrikeområde på 1950-talet. Här hade säkert kryllat av ungar en generation tidigare, på 1910- och 20-talen. Nu var här nedgånget och slitet. De gamla arbetarbostäderna till Rörstrand och de andra verkstäderna som funnits var väl ingen slum, m...

Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget. * Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV: ”Det som är botten i dig är också botten i andra” Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt. ”Det är till tystnaden du skall lyssna ... Vad jag har skrivit är skrivet mellan raderna” * Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i I llusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den? * När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget...

CAROLAS NYA TÄNDER RAMLAR UT (Expressen 20 september 2007)

”Det bedrövar mig att det är politiskt obekvämt att erkänna det som alla vet: Irakkriget handlar i hög grad om olja” Den förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan i sin bok Turbulensens tid som kommer ut i veckan. En längre intervju med Greenspan finns i Dagens Nyheter

”Svensson, Svensson” tillhörde aldrig mina favoritprogram när det gjorde succé i televisionen under 90-talet. Lite för förutsägbart i sin humor för min smak. Men Suzanne Reuters giftpilar till repliker i kontrast mot Allan Svenssons förnöjsamma brevbärare fick emellanåt avsnitten att lyfta. När serien nu kommer tillbaka är Gustav Svensson av med jobbet på Posten. Hustrun har gått in i politiken och blivit folkpartistiskt kommunalråd, sonen jobbar i bank och dottern är sambo med en dirigent. Gustav Svensson tillhör förlorarna de förändringar vårt samhälle gått genom de senaste 15 åren. Som 50+ är hans utsikter på arbetsmarknaden närmast obefintliga. Han är nu en ”looser” på riktigt och skämten blir i mina öron inte längre särskilt roliga. Följaktligen hyllas också serien av Magnus Eriksson i SvD som pekar på Gustav Svensson som ”samma oemotståndligt envisa sossereaktionär.” Men när vi skrattar åt Gustav Svensson är det oss själva eller våra föräldrar och syskon vi skrattar åt. Och vi gö...

I början av 90-talet gjorde fotografen Maria Söderberg och jag en serie reportage om droger i arbetslivet på uppdrag av Motormännens Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle besökte vi SJ:s verkstäder i Hagalund. Vår ciceron var finländare och aktiv inom den kamratstödjande verksamheten, personalchefen som vi intervjuade var italienare och fackklubbsordföranden assyrier. Deras ursprung märktes i ordval, temperament och kroppsspråk, samtidigt var de så självklart ”svenska” i sitt sätt att diskutera arbetsplatsfrågor: konflikter skulle lösas genom konsensus, jämställdhetsfrågor var något man tog på allvar, de anställdas röst skulle väga tungt osv. Jag tänker ofta på det här besöket när frågan om integration och invandrare kommer på tal. Det är när Svenne, Enrico, Jussi och Assam (jo, det var mest karlar på SJ:s verkstäder) nöts mot varandra i vardagen som verklig integration uppstår. Vad de sen äter till middag och vilka danser de dansar när det är fest är underordnat. Därför blir jag upp...