Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären.

Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte.

Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör. 

Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag, vid tunnelbanan och i köpcentra. Varje krona skulle redovisas och osålda tidningar returneras till expeditionen vid Haga Norra i Solna. Utöver det bedrev vi studier, ordnade opinionsmöten och deltog i demonstrationer.

Som delegat vid föreningens årsstämma tog jag till orda i någon fråga och blev raskt adjungerad till föreningsstyrelsen och tidningens distributionskommitté (som skötte försäljning och marknadsföring, ett ord vi inte använde på den tiden). Till min oförställda glädje och stolthet hade jag också fått några mindre texter publicerade i tidningen.

Så småningom flyttade jag till Vasastan. De första åren flöt på utan större konflikter. Striderna i tidningens redaktionskommitté hördes mest som ett svagt muller genom väggarna. För det mesta handlade det om tidningens omslag. Tidlösa träsnitt eller foton som anknöt till tidningens innehåll? Tidningen måste ha en tydlig grafisk profil (dvs. träsnitt), mullrade det från Mariefred, där Jan Myrdal, tidningens initiativtagare och nestor, och hans hustru konstnären Gun Kessle satt. Barnsidans vara eller inte vara var en annan stridsfråga.

Som aktivist (”fibbare” som vi kallade oss) möttes jag av trötta blickar när jag vågade mig in på redaktionen. (Undantag fanns.) Tidningens redaktörer satt i ett korsdrag av artikeluppslag, kritik och synpunkter från landets alla lokalavdelningar och arbetsgrupper (närmare en i varje kommun). Arbetet i distributionskommittén var desto lugnare. Formgivaren Christer Jonsson kom var fjortonde dag upp med originalet till en interannons i tidningen.

IB-året 1973 hade tidningen, som kom var fjortonde dag, en såld medelupplaga på drygt 42 000 exemplar, varat drygt 18 000 prenumeranter. Antal medlemmar översteg 2 500. Trots det kom larmen om tidningens dåliga ekonomi att avlösa varandra. Föreningen hade i alla fall muskler nog att låta förtroendevalda och anställda resa runt i landet och träffa lokalavdelningar. Synpunkterna på tidningen var många gånger skoningslösa. Samtidigt fanns där en självklar stolthet: Det här har vi byggt med egna krafter. (Tidningen tog varken då eller senare något statligt stöd.) Själv reste jag på turné i Norrland med dåvarande organisationssekreteraren Staffan Johansson som avslutades med en träff med Kirunaavdelningen i Björkliden. Staffan var själv från Jämtland, så vi hann med en avstickare i den jämtländska fjällvärlden.

Politiskt präglades tiden av tomrummet efter USA:s nederlag i Vietnam. Vad skulle tidningens antiimperialistiska paroll nu fyllas med? ”Sveriges imperialism”, föreslog Sture Källberg, en av tidningens grundare. ”Sovjetimperialismen!” dundrade Jan Myrdal och fick medhåll av tidens maoister. Vänsterpartister, vänstersossar och centerpartister höll inte med. Ur detta växte en konflikt som kom att prägla tidningen under hela senare delen av 1970-talet.

Sett ur dagens perspektiv, med kriget i Ukraina, är oron lätt att förstå. Stod vi på randen till ett tredje världskrig, där Sovjetunionen, nu när USA var ute ur bilden, planerade en storskalig invasion av Västeuropa? Eller var vi pjäser i en kinesisk strategi? Landet hade ju brutit med Sovjetunionen och länderna var indragna i en gränskonflikt som kulminerat i väpnade strider 1969. Var Sovjetunionen tillräcklig starkt för att utgöra ett hot mot väst? Jag delade uppfattningen att Sovjet var det stora hotet. Idag är jag inte lika säker på vad som var rätt.

Som en konsekvens av det senare växte ett solidaritetsarbete med Charta 77 och andra oppositionella krafter i Östeuropa fram inom ramen för tidningens arbete. Gott så!

Fortsättning följer

 Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här

Om Anders Ehnmark har jag skrivit i ett minnesord. 

 

 

Kommentarer

Per H sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Per H sa…
Just det där herostratiska (pga av IB-bomben) svarta numret av FiB/K: Slumpen ville att just i det numret - vilket ingen idag kommer ihåg och än mindre nämner - trycktes en novell av Curt Jalmo (1927-2019, poet med samlingen "Nattsand" 1970 och pop på svenska tre år före Lundells "Vargmåne" med LP:n "Ängel med krossade höfter"), vars hela grundidé var norpad från hans - och sedermera Fibbaren Hans Falk - granne i Ektorp, Nacka: Per Lindgren (som inte publicerat nämnvärt mycket efter 20 sidor text på Bonniers i diktsamlingen "På krita" 1976). Samtliga nu nämnda nära vänner till din farbror, Tom. Allt detta fyller mig med ett outsägligt privat vemod (alltid stått hårfint vid sidan om) som givetvis, redan från början, fått Guillous och Bratts ev, bravader att förblekna, förflyktigas. Sorry.
Per H sa…
Curres levnadsår givetvis 1947-2019
Tom Carlson sa…
Då fick han i alla fall bra spridning på sin novell:-) Curt träffade jag nog aldrig men Linkan träffade jag ju många gånger, senast på minnesstunden över Bernt
Per H sa…
👍🏻

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...