Svenska folket skriver dikter. Vi skriver om kärlek, natur, jobb och politik. En del dikter får melodier och sjungs eller rappas fram, annat hamnar i skrivbordslådan, men en inte så föraktlig del landar hos landets tidningsredaktioner. Folket i Bild/Kulturfront var när tidningen var ny på 1970-talet inget undantag. 100-tals dikter kom till redaktionen, på den tiden med vanlig post, i genomsnitt ett manus om dagen med allt från en enda dikt till ett femtiotal. Redaktionen drunknade i poesi.
Någon, det bör ha varit Jan Stolpe som nyligen slutat som redaktör på tidningen, kläckte idén att tidningen skulle tillsätta en redaktionell arbetsgrupp för att ta hand om lyriken. Barnsidan hade en egen redaktör och tidningen hade sedan tidigare en omslagsgrupp, och i augusti 1974 samlades lyrikgruppen till sitt första möte. Det var Jan Stolpe, Madeleine Gustafsson, Sigrid Wallmark, Kerstin Ostwald från redaktionen och så jag.
Många dikter låg antagna och en stor hög var oläst, hade Kerstin informerat oss om till det första mötet. Vi kastade oss in i arbetet med liv och lust. Gruppen träffades var fjortonde dag, torsdagar i icke utgivningsvecka, på redaktionen som nu låg på Herkulesgatan i city sedan tidningen blivit uppsagd från Haga skola.
Någon tog med sig bunten med alla dikter hem, läste, antecknade och skickade vidare per post till nästa medlem, detta var 25 år innan internet och e-post blev var mans egendom. På kommande möte diskuterade vi det vi läst och beslutade om vad som skulle antas eller skickas tillbaka. Uppgiften att refusera fördelade vi mellan oss (Kerstin som hade fullt upp på redaktionen var undantagen). Rutinen innebar att alla som längst fick vänta på svar i fyra veckor.
På mötena planerade vi också lyriksidorna för de kommande numren, vilket gav Kerstin tid att lägga ut dikterna på illustration. Tidningsarbete var på 1970-talet – långt innan skannrar och persondatorer – fortfarande en tungrodd, industriliknande process där bud kom och gick med bilder och korrektur till tryckeriet i Solna. Varje sida som kunde göras med lite framförhållning frigjorde tid för annat och mer akut.
Tämligen snabbt vidgades våra ambitioner till att, utöver sådant som kommit in spontant, även presentera svenska klassiker och utländska poeter. Vi började också aktivt beställa dikter av svenska lyriker. Vi introducerade lyriktidskrifter och tog ansvar för att recensera diktsamlingar.
Tittar man igenom årgångarna är det påfallande vilken bredd det lyriska materialet hade, allt från Gunnar Ekelöf till dagsaktuella kampdikter. Ambitionen var att blanda etablerade med debutanter. »Två drar den tredje«, som vi sa, dvs. på två införda bidrag av etablerade författare skulle minst en debutant publiceras. Kvinnor och invandrare är i minoritet men talar, ser jag vid en omläsning, med desto tydligare röst.
I dikterna tonar bilden fram av ett folkhem som – i spåren av oljekrisen – redan börjat bli solkigt i kanterna. Det är tidiga morgnar i grå betongförorter och tunga enformiga arbeten. Människor kämpar i vardagen, byskolor stängs, järnvägar rivs upp, man svär över direktörer och byråkrater, och i Vietnam faller ännu bomberna. Det är ett Sverige utanför städerna som får röst, perspektivet är underifrån. (Andelen dikter som handlar om skogsarbete är påfallande stort, inte så få verkar ännu på 1970-talet ha smugit sig undan kortspelandet och svärjandet i timmerkojorna för att likt en Nils Parling eller Gustav Hedenvind-Eriksson skriva poesi.)
Efter något år tyckte vi oss ha fått tillräckligt med material för att ge ut en bok. Hösten 1976 kom så antologin Morgon över Sverige & 106 andra dikter ur Folket i Bild/Kulturfront ut på vårt eget förlag, sammanställd av oss i lyrikgruppen.
Lyrikgruppen var en av flera redaktionella arbetsgrupper men var nog, vid sidan av novellgruppen, den som fungerade bäst. Uppdraget var avgränsat, arbetsuppgifterna väl definierade, ämnet inbjuder inte heller till lika storslagna gräl som tidningens omslag. Personkemin i gruppen var god, med en blandning av erfarenhet, kunskap och ungdomlig entusiasm (det senare var väl mitt bidrag). Problemet är, som i allt frivilligt arbete, att upprätthålla nivån och entusiasmen över tid, särskilt när medlemmar slutar och andra kommer till. Mer än två–tre år ger man sällan en sådan uppgift.
Själv gick jag så småningom vidare till novellgruppen, som Ylva Holm ledde, och hösten 1976 anordnade föreningen en litteraturkonferens på Åsö gymnasiet i Stockholm med talare som Lars Furuland och Sven-Erik Liedman, en dag ägnades åt att i grupper diskutera litterära texter som skickats ut.
Tiden i lyrikgruppen blev avgörande för mitt framtida yrkesval. Det var med böcker jag ville jobba.
Texten har i en tidigare version varit publicerad i antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser, (FiB/K Uppsala 2016) och ingår i min provisoriska memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Någon, det bör ha varit Jan Stolpe som nyligen slutat som redaktör på tidningen, kläckte idén att tidningen skulle tillsätta en redaktionell arbetsgrupp för att ta hand om lyriken. Barnsidan hade en egen redaktör och tidningen hade sedan tidigare en omslagsgrupp, och i augusti 1974 samlades lyrikgruppen till sitt första möte. Det var Jan Stolpe, Madeleine Gustafsson, Sigrid Wallmark, Kerstin Ostwald från redaktionen och så jag.
Många dikter låg antagna och en stor hög var oläst, hade Kerstin informerat oss om till det första mötet. Vi kastade oss in i arbetet med liv och lust. Gruppen träffades var fjortonde dag, torsdagar i icke utgivningsvecka, på redaktionen som nu låg på Herkulesgatan i city sedan tidningen blivit uppsagd från Haga skola.
Någon tog med sig bunten med alla dikter hem, läste, antecknade och skickade vidare per post till nästa medlem, detta var 25 år innan internet och e-post blev var mans egendom. På kommande möte diskuterade vi det vi läst och beslutade om vad som skulle antas eller skickas tillbaka. Uppgiften att refusera fördelade vi mellan oss (Kerstin som hade fullt upp på redaktionen var undantagen). Rutinen innebar att alla som längst fick vänta på svar i fyra veckor.
På mötena planerade vi också lyriksidorna för de kommande numren, vilket gav Kerstin tid att lägga ut dikterna på illustration. Tidningsarbete var på 1970-talet – långt innan skannrar och persondatorer – fortfarande en tungrodd, industriliknande process där bud kom och gick med bilder och korrektur till tryckeriet i Solna. Varje sida som kunde göras med lite framförhållning frigjorde tid för annat och mer akut.
Tämligen snabbt vidgades våra ambitioner till att, utöver sådant som kommit in spontant, även presentera svenska klassiker och utländska poeter. Vi började också aktivt beställa dikter av svenska lyriker. Vi introducerade lyriktidskrifter och tog ansvar för att recensera diktsamlingar.
Tittar man igenom årgångarna är det påfallande vilken bredd det lyriska materialet hade, allt från Gunnar Ekelöf till dagsaktuella kampdikter. Ambitionen var att blanda etablerade med debutanter. »Två drar den tredje«, som vi sa, dvs. på två införda bidrag av etablerade författare skulle minst en debutant publiceras. Kvinnor och invandrare är i minoritet men talar, ser jag vid en omläsning, med desto tydligare röst.
I dikterna tonar bilden fram av ett folkhem som – i spåren av oljekrisen – redan börjat bli solkigt i kanterna. Det är tidiga morgnar i grå betongförorter och tunga enformiga arbeten. Människor kämpar i vardagen, byskolor stängs, järnvägar rivs upp, man svär över direktörer och byråkrater, och i Vietnam faller ännu bomberna. Det är ett Sverige utanför städerna som får röst, perspektivet är underifrån. (Andelen dikter som handlar om skogsarbete är påfallande stort, inte så få verkar ännu på 1970-talet ha smugit sig undan kortspelandet och svärjandet i timmerkojorna för att likt en Nils Parling eller Gustav Hedenvind-Eriksson skriva poesi.)
Efter något år tyckte vi oss ha fått tillräckligt med material för att ge ut en bok. Hösten 1976 kom så antologin Morgon över Sverige & 106 andra dikter ur Folket i Bild/Kulturfront ut på vårt eget förlag, sammanställd av oss i lyrikgruppen.
Lyrikgruppen var en av flera redaktionella arbetsgrupper men var nog, vid sidan av novellgruppen, den som fungerade bäst. Uppdraget var avgränsat, arbetsuppgifterna väl definierade, ämnet inbjuder inte heller till lika storslagna gräl som tidningens omslag. Personkemin i gruppen var god, med en blandning av erfarenhet, kunskap och ungdomlig entusiasm (det senare var väl mitt bidrag). Problemet är, som i allt frivilligt arbete, att upprätthålla nivån och entusiasmen över tid, särskilt när medlemmar slutar och andra kommer till. Mer än två–tre år ger man sällan en sådan uppgift.
Själv gick jag så småningom vidare till novellgruppen, som Ylva Holm ledde, och hösten 1976 anordnade föreningen en litteraturkonferens på Åsö gymnasiet i Stockholm med talare som Lars Furuland och Sven-Erik Liedman, en dag ägnades åt att i grupper diskutera litterära texter som skickats ut.
Tiden i lyrikgruppen blev avgörande för mitt framtida yrkesval. Det var med böcker jag ville jobba.
Texten har i en tidigare version varit publicerad i antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser, (FiB/K Uppsala 2016) och ingår i min provisoriska memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Kommentarer