Fortsätt till huvudinnehåll

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är?

På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en. Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv.

Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig.

Då rör vi oss än så länge bara i det Richard Dawkins (Illusionen om Gud,  Fri Tanke 2007) kallade "mellanvärlden" (the middle world), den skala av verklighet som mänskliga sinnen och intuition är utvecklade för att förstå. Detta är en värld av ”medelstora objekt” som rör sig i ”medelhastigheter”, dvs sån information vi har nytta av i vårt dagliga liv. Han menar att våra hjärnor inte är utrustade för att intuitivt förstå det allra minsta (som kvantvärlden av atomer och kvarkar) eller det allra största (den kosmiska världen av galaxer och svarta hål).

Men andra världar finns närmare inpå oss än kvantvärlden och universums galaxer. När vår hund går ut i trädgården på morgonen ”ser” han med sitt utvecklade luktsinne allt som skett där under natten: de kvarvarande spåren av vildkaninerna, grannens katt och kanske en och annan mus. Men för mig tycks trädgården stilla och orörd. Man kan, som Nina Burton i De vandrande djurens värld (Bonniers 2025), säga att hunden lever i en annan tidsuppfattning, där den kan uppfatta både något kommande såväl som det förflutna.

Här över oss på östra Gotland sträcker just nu de vitkindade gässen förbi på sin väg från den sibiriska tundran. Till hjälp för sin navigation har de inte bara stjärnorna utan även av jordens magnetfält. Intressant nog tror forskare att även rödräven, förutom sin exceptionellt goda hörsel, har förmågan att uppfatta jordens magnetfält vilket hjälper den att bedöma avståndet till sitt byte.

Och håkäringen, blind av en parasitisk hoppkräfta, på sin ensamma vandring genom Nordatlanten – den kan bli närmare 400 år – vilken verklighet lever den i?

Så vilket svar vi ger på frågan om det finns en verklighet eller flera är nog en smaksak. Och apropå smak. Flugan tycker kanske att mitt armstöd smakar gott.


 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Ja alla dessa verkligheter, påtagligt inte minst i världen av idag…

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...