Fortsätt till huvudinnehåll

I betraktarens öga

Att se en mamma förgripa sig på sin son, inte bara en utan flera gånger, i Mai Zetterlings film Nattlek (återgivet i Lena Jordebos fina dokumentär Regissören om Zetterling) känns en smula, ja, problematiskt efter den senaste tidens debatt. Redan när jag läste Ebba Witt-Brattströms första artikel om mäns lystna blickar på unga flickor tänkte jag på Bo Widerbergs film Lust och fägring, om en kvinnlig lärare som inleder ett förhållande med en av sina elever. Men den kunde kanske avfärdas med att regissören var man. Att rollen som den förförde unge mannen dessutom spelades av regissörens son kunde antyda ett homoerotiskt incestuös tema. Men Mai Zetterling var ju kvinna, dessutom en vilken borde vara en förebild för många, både män och kvinnor. En kvinna som skildrar en kvinnas lustar till en som är ung, Kanske kan det avfärdas med att mamman är sjuk (som vi gör när vi analyserar en vit terrorist som Anders Behring Breivik, till skillnad mot islamisterna).

Nej, den här debatten roar inte. Hur lyckas Witt-Brattström (som jag läst och lyssnat till med ökad respekt under senare år) dra in hela Kultursverige i vad som förefaller vara en personlig uppgörelse med exmaken och hans vänner? Ja, det är ett lågt argument, men inte lägre än argumentationen i hennes första artikel som var rätt grov, åtminstone vad gällde Knausgård. Den andra artikeln var roligare, rentav elak, men sparkade neråt på en underhuggare. (Och varför skulle Lolita vara större litteratur?) Till skillnad mot de horder av skribenter på ledarsidor och nätet som vittnar om allt man inte får debattera "i det här landet" var Knausgårds artikel åtminstone underhållande.
Etiketter:

Kommentarer

anders persson sa…
För så där tio år sedan hörde jag en (borgerlig) förlagsredaktör avfärda Jan Myrdal med att han "alltid ställer sig utanför debatten". Det kanske är JM:s storhet?
31 maj, 2015 10:27
Skicka en kommentar

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer