Nils Gärdegård

Vårt första barn föddes i februari 1980. Det blev en son och vi döpte honom till Nils. Nils Gärdegård var en av dem som gett inspiration till namnet. (Nils Bejerot, nu borta sedan länge, var en annan.)

Jag hade några månader tidigare tagit över efter Nils som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. Det hade varit en stormig tid, fylld av inre stridigheter och en hotande splittring.  Jag vet att Nils var plågad av det som skett och att han inte lyckats hålla ihop det hela. Han kvarstod som vice ordförande en period innan han återvände till Sundsvall. Jag tror aldrig att han trivdes med livet i Stockholm de år han bodde och jobbade där.

Första gången jag träffade Nils var i ett helt annat sammanhang. Jag gjorde min militärtjänst på sjömätare och vi hade Västervik som hemmahamn. Som nybliven aktiv i FiB/K tog jag på en permission kontakt med den lokala FiB-gruppen. En av många arbetsgrupper runtom i landet i början av sjuttiotalet. Den bestod av Nils, som jobbade på mentalsjukhuset där, och hans dåvarande sambo Kerstin.

Jag kom så småningom med i det centrala arbetet. Nils satt då i styrelsen för tidningen. Han hade flyttat från Västervik till Sundsvall, där han blivit något av en centralgestalt i den då mycket livaktiga FiB-avdelningen; förutom arbetet med tidningen, bedrev man en bred verksamhet med teater- och kulturevenemang, med bokhandeln Tidspegeln m.m. I styrelsen betraktade man nog allmänt Nils som en klok karl.

Senare kom jag att arbeta som redaktör på Ordfronts förlag. En dag sökte Nils Gärdegård upp Dan Israel och mig med en idé som växt fram i de litteraturstudier man haft i Sundsvalls-avdelningen. Inspirerade av serier i tidningen som ”Våra författare” hade man upptäckt en lokal arbetarförfattare, Karl Östman, bortglömd sedan länge. Nu ville man ge ut en samling noveller med Östman. Det kom att bli Stabbläggare och sedan även romanen Den breda vägen. Som alltid när det gällde Nils var upplägget väl genomtänkt. Jag tror till och med att vi kunde trycka en andra upplaga av Stabbläggare.

Efter tiden i Folket i Bild tog hans andra intresse över, det drogförebyggande arbetet och kampen mot narkotika. Där blev han en förgrundsgestalt i arbetet mot droger i arbetslivet, inte minst den då kontroversiella frågan om drogtester på arbetsplatser, där han tack vare sin breda förankring också fick med facket. Man insåg att drogfria arbetsplatser låg i allas intresse, inte bara arbetsgivarens. Vi träffades några gånger under 90-talet i olika sammanhang när jag själv kom att skriva om sociala frågor.

På senare år återfick vi kontakten på sociala medier där man också kunde följa hans kamp mot den sjukdom som till slut tog hans liv. Även märkt av ohälsa kunde han skriva insiktsfullt och medkännande om medpatienter och deras anhöriga.

Det pratas mycket strunt om det som hände på 1960- och 70-talet och om de som var aktiva då. De som sladdrar skulle ha träffat Nils Gärdegård. Med båda fötterna på jorden representerade han något av det bästa ur det gamla Folkrörelsesverige och det nya som växte fram i spåren av vänstervågen. Nils hade lätt till skratt, ett hjärtligt skratt som aldrig dolde det faktum att under ytan fanns kärnan hos en som tog livet på största allvar. Nu är han borta. Saknad av många. Hans minne borde inspirera oss alla.