Fortsätt till huvudinnehåll

Nils Gärdegård

Vårt första barn föddes i februari 1980. Det blev en son och vi döpte honom till Nils. Nils Gärdegård var en av dem som gett inspiration till namnet. (Nils Bejerot, nu borta sedan länge, var en annan.)
Jag hade några månader tidigare tagit över efter Nils som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. Det hade varit en stormig tid, fylld av inre stridigheter och en hotande splittring.  Jag vet att Nils var plågad av det som skett och att han inte lyckats hålla ihop det hela. Han kvarstod som vice ordförande en period innan han återvände till Sundsvall. Jag tror aldrig att han trivdes med livet i Stockholm de år han bodde och jobbade där.
Första gången jag träffade Nils var i ett helt annat sammanhang. Jag gjorde min militärtjänst på sjömätare och vi hade Västervik som hemmahamn. Som nybliven aktiv i FiB/K tog jag på en permission kontakt med den lokala FiB-gruppen. En av många arbetsgrupper runtom i landet i början av sjuttiotalet. Den bestod av Nils, som jobbade på mentalsjukhuset där, och hans dåvarande sambo Kerstin.
Jag kom så småningom med i det centrala arbetet. Nils satt då i styrelsen för tidningen. Han hade flyttat från Västervik till Sundsvall, där han blivit något av en centralgestalt i den då mycket livaktiga FiB-avdelningen; förutom arbetet med tidningen, bedrev man en bred verksamhet med teater- och kulturevenemang, med bokhandeln Tidspegeln m.m. I styrelsen betraktade man nog allmänt Nils som en klok karl.
Senare kom jag att arbeta som redaktör på Ordfronts förlag. En dag sökte Nils Gärdegård upp Dan Israel och mig med en idé som växt fram i de litteraturstudier man haft i Sundsvalls-avdelningen. Inspirerade av serier i tidningen som ”Våra författare” hade man upptäckt en lokal arbetarförfattare, Karl Östman, bortglömd sedan länge. Nu ville man ge ut en samling noveller med Östman. Det kom att bli Stabbläggare och sedan även romanen Den breda vägen. Som alltid när det gällde Nils var upplägget väl genomtänkt. Jag tror till och med att vi kunde trycka en andra upplaga av Stabbläggare.
Efter tiden i Folket i Bild tog hans andra intresse över, det drogförebyggande arbetet och kampen mot narkotika. Där blev han en förgrundsgestalt i arbetet mot droger i arbetslivet, inte minst den då kontroversiella frågan om drogtester på arbetsplatser, där han tack vare sin breda förankring också fick med facket. Man insåg att drogfria arbetsplatser låg i allas intresse, inte bara arbetsgivarens. Vi träffades några gånger under 90-talet i olika sammanhang när jag själv kom att skriva om sociala frågor.
På senare år återfick vi kontakten på sociala medier där man också kunde följa hans kamp mot den sjukdom som till slut tog hans liv. Även märkt av ohälsa kunde han skriva insiktsfullt och medkännande om medpatienter och deras anhöriga.
Det pratas mycket strunt om det som hände på 1960- och 70-talet och om de som var aktiva då. De som sladdrar skulle ha träffat Nils Gärdegård. Med båda fötterna på jorden representerade han något av det bästa ur det gamla Folkrörelsesverige och det nya som växte fram i spåren av vänstervågen. Nils hade lätt till skratt, ett hjärtligt skratt som aldrig dolde det faktum att under ytan fanns kärnan hos en som tog livet på största allvar. Nu är han borta. Saknad av många. Hans minne borde inspirera oss alla.

Kommentarer

Unknown sa…
Instämmer i det Tom skriver om Nils Gärdegård. Jag har också positiva minnen av honom, mest tack vare hans insatser för drogfria arbetsplatser.
Pelle Olsson
Unknown sa…
Tack, Tom, för din minnestext om Nils Gärdegård!

Din son Nils har verkligen två fantastiska (namn)förebilder! Det kan inte gå dåligt för honom - och det har det ju inte gjort heller, framgångsrik programledare som han är och en härlig medmänniska.

Här följer mina ord om vännen Nils Gärdegård (från sociala medier):

Jag sörjer och saknar redan Nils Gärdegård

Kära Nisse,
Jag kan bara tacka för alla de fina stunder vi har haft tillsammans. Tack för din öppna famn, dina öppna lägenheter jag alltid har fått bo i på mina turnéer, tack för allt stöd och kluriga synpunkter och konstruktiva idéer. Tack för att jag fick träffa dina barn, då jag hälsade på.

Tack för dina bidrag till en bättre värld, de var så konstruktiva att jag döpte om dig till Nisse Åtgärdegård.

Vi var födda på samma dag, men du kom långt senare. Nu rycks du bort så förtvivlat mycket för tidigt. Livet är orättvist!

Fuck cancer! som föreningen Ung Cancer säger och skriver. Fuck cancer!!!

Slim Lidén
Mr Christer sa…
Kloka och goda ord. Jag tror att Nisse trivdes bra under de perioder han arbetade och bodde på Beckomberga. Han hade dock flyttat ned för att kunna leda FIB/kf. Han lyckades bl.a. knyta Nils Bejerot nära föreningen och tidningen. Det ledde bl.a. till att vi lyckades stoppa den sk. LPM/LPV-lagen om utvidgat psykiatriskt tvång, Jag hade förmånen att vara vid hans sida då stormen flyttade från Beckis in i FIB och Nisse var klok nog att inte ställa sig i vägen för galenskapen utan verka helande och enande. Nils var en bra människa och en människornas vän.

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...