Fortsätt till huvudinnehåll

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)
Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.
Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.
Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.
Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...