Fortsätt till huvudinnehåll

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)
Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.
Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.
Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.
Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...