Fortsätt till huvudinnehåll

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)
Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.
Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.
Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.
Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer