Lena Andersson skriver om manipulatören Thomas Quick, ”skådespelaren” som får medier, rättsväsende och anhöriga att dansa efter sin pipa, först åt ena hållet (”jag har begått alla dessa hemska brott, förlåt mig”) sen åt det andra (”jag har ljugit hela tiden om alla dessa hemska brott, förlåt mig”). Jag tolkar Anderssons resonemang som att Quick antagligen är oskyldig, men bör hållas inspärrad även i fortsättningen, eftersom han är bokstavligt talat livsfarlig för omgivningen i sin manipulativa förmåga.
Om Quicks eventuella skuld vet jag lika lite som någon annan. Bekanta och debattörer på båda sidor är lika övertygade i sina uppfattningar. Med tanke på hur minnet fungerar kan han själv ha varit lika övertygad om sin skuld när han erkände som han idag är övertygad om att han ljugit.
Men det jag sett och läst om dessa polisutredningar och rättegångar gör mig mörkrädd. Åklagare (och polis) är ju skyldiga (och det gäller inte bara i fallet Thomas Quick) att också ta fram och beakta fakta som talar för den misstänktes oskuld (hundratals har ju erkänt mordet på Olof Palme). Och domstolen ska i sin tur enbart att ta ställning till om de bevis åklagaren lägger fram räcker (bortom allt rimligt tvivel) för en fällande dom. Domstolarna och rättsväsendet struntar noga räknat i sanningen, lika lite behöver en terapeut ta ställning till om en klients minnen (av övergrepp t.ex.) återspeglar faktiska händelser. Denne ska ju bara få sin klient att bli frisk eller må bättre. Ibland, som i fallet Thomas Quick, sammanfaller eller kolliderar dessa intressen på ett ödesdigert sätt. Något som medierna och vi övriga kan ha svårt att förstå.
Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Quick
Kommentarer