En imaginär värld

Att leka med barnbarnen är som att stiga in i en bok av Barbro Lindgren.  En helt ny värld öppnar sig. Dotterdottern, snart tre år, har fått en kaffeservis i miniatyr av mormor och vi har kafferep. Bjudna är 1)  en racerbil i miniatyr, 2) en legopolis, 3) en liten påskkyckling . Alla får kaffe, mjölk och socker. Vi rör om i kopparna. En bulle (i form av en kotte) slinker ner. Vi  smackar belåtet och talar om för varandra hur gott allt är.

Grötfrukostarna är helt imaginära. Jag kokar gröt i en fiktiv kastrull. Hon  tar fram osynliga tallrikar och skedar. Jag serverar, först gröt till alla, sen sylt och mjölk. Närvarande är barnet och jag (vi har omväxlande rollen som mamma eller bebis), farmor och en apa. Ibland är en fiktiv pappa och mormor med. Vi låter oss väl smaka. Sen går de vuxna till jobbet och barnen till dagis. Hemma igen somnar alla. När morgonklockan ringer vaknar alla och det hela upprepas ett flertal gånger tills mitt vuxna jag säger att jag måste göra något annat.

Andra dagar cyklar vi på altanen. I ena ändan ligger Afrika, där bor vi, sover och äter våra grötfrukostar, i andra ändan ligger affären, där handlar vi mat (lax, korv, pasta) och annat vi behöver (byxor, skor). Innan hon cyklar iväg vill hon ha en biljett. På vägen hem stannar vi vid verkstan för någon nödvändig reparation av cykeln.

Jag tänker att den som förmår behålla den här förmågan blir konstnär som vuxen.