Kosten. Vi hör det vi vill höra

Människan är unik. Vi kan klara oss på den magra kost inuiterna bjuds i Arktis, i årtusenden har vi överlevt i djungler såväl som i öknar. Vi kan äta kött, vi kan äta rötter, vi kan äta grönsaker. Så vad beror de senaste decenniernas fetmaepidemi på? Fem professorer och läkare konstaterar i ett inlägg på DN-debatt  att antalet kvinnor och män i åldern 35–44 år som drabbas av stroke i vårt land ökar. Hjärtinfarkt hos unga kvinnor ökar också. Och det drabbar främst  ”lågutbildade”, dvs. socialgrupp 3. ”Sedan mitten av 00-talet har fettintaget, främst animaliska fetter från smör, grädde och feta mejeriprodukter ökat kraftigt igen och intaget av kolhydrater har minskat”, skriver man vidare. Skulden för detta ges de läkare och andra som predikar LCHF-kostens välsignelser, dvs. ett lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett. Den ena kvällstidningen följer upp med krigsrubriker: ”LCHF-kriget som delar Sverige”.

Frågor om kost och hälsa i stora populationer beror på så många variabler att i stort sett vilka samband som helst går att bevisa. Frågan är om det överhuvudtaget är samma grupper man talar om, de som går in för en medveten LCHF-kost (eller vilken annan kost som helst) och de som äter skräpmat i största allmänhet. I repliker tar Dan Andersson upp den globala fetmaepidemin och Ann Fernholm menar att sockret är det stora problemet. 

Kapitlet om maten var också det som beredde författarna mest arbete i boken Magen. Bakterier, buller och brak (KIUP 2012), vars båda upplagor jag varit redaktör för. Resultat från studier av diabetespatienter tyder  på att olika individer tycks reagera olika på olika typer av kost. Ärftliga faktorer, mag-tarmflorans sammansättning och mycket annat spelar in. En del av oss tycks bli feta av för stort intag av fett, andra av kolhydrater. På samma sätt som en del av oss mår bra av att öka intaget av kostfibrer, medan andra får problem med gaser i tarmen och uppsvälld mage av för mycket fibrer (IBS, också det visat i ovan nämnda bok). Kort sagt, vi är alla olika. Kanske är det dags att i högre grad låta kostråden variera.

Medicinarna i den nämnda DN-artikeln framhåller också vikten av kostinformation. Det får mig att tänka på något jag fick lära mig när jag skrev om alkohol- och drogfrågor på 90-talet. Lika lätt som vi tar till oss information om något som är lustfyllt och som vi ges tillåtelse till, lika svårt har vi att ta konsekvenserna av information om sådant vi bör avstå från. Ett glas vin om dagen (eller två) är ju inte så farligt, kanske rent av hälsosamt, säger doktorn, men vi avstår inte från helgens ökande drickande för det. Tvärtom, vi adderar  ett ökat vardagsintag av alkohol till helgens storkonsumtion.

 LCHF-kosten då? Vi ser och följer hur kockarna i tevens matlagningsprogram förklara att  grädde förhöjer smaken och att kött ska stekas i smör utan att vi för den sakens skull dra ner på konsumtionen av pasta, socker och andra kolhydrater. För andra blir kvällstidningarnas rubriker om LCHF-kostens och fettets välsignelser ett klartecken att fortsätta äta samma feta (skräp-)mat som tidigare. Och  feta pommes fritesen och läsken garanterar att kolhydratintaget ligger fortsatt högt. Allt medan vetenskapen fortsätter att träta.

Läs även andra bloggares åsikter om kost och om LCHF