Tankar i trappen

Är det en tillfällighet hur alla - från ÖB och neråt, liksom medierna - plötsligt börjar tala om Sveriges bristande försvarsförmåga (”en veckas-försvaret”), samtidigt som de lite diskret viftar med Nato-flaggan. Och se, den tidigare så övertygade opinionen börjar vackla . I sakfrågan instämmer jag med Anders Björnsson (SvD 22/5). ”Hög tid att upplösa Nato” *** Drömmer att jag är med i en fotbollsmatch. Mest allvarliga män i långa rockar och hatt. Påminner om figurerna ur ett manus om det gamla Sovjetunionen jag just redigerat. Det är trångt som T-centralen i rusningstid på planen. Jag slår en frispark, men närmaste man står för tätt inpå. Plötsligt får jag en ny chans, ryter till alla att det är sju (?) meter som gäller. Så slår jag en ny frispark, den tar först i ena stolpen, sen i den andra och i mål! Jag vaknar. Klockan är kvart över fem. Var det en bra eller dålig dröm? *** Susanna Alakoski skriver med klar och tydlig röst om det Sverige som också finns. Och alltid har fu...

På senvintern läser jag P.O. Enquists Liknelseboken . Har lovat att skriva om den. Och visst berörs jag av den unge pojkens möte med den äldre kvinnan och hans vidare utveckling. Men det är stumt inom mig. Berättelsen känns sluten. Det behöver inte alltid vara författarens fel att det inte uppstår ljuv musik vid mötet med en text. Det krävs två för en tango. Och att skriva om skönlitteratur är svårt. Väldigt svårt.  Och man ska framför allt inte läsa för att man måste. Så jag lägger Enquist åt sidan. I Svensk bokhandel svarar Lena Kvist, Borås tidnings kulturchef, på frågan vilka titlar recensenterna slåss om: ”Inte alltid dem man tror. … det är ett större motstånd att recensera till exempel PO Enquist. Det är nog lätt att känna att man måste kunna hela hans katalog och att det finns någon annan som kan honom bättre. ( SvB 11/13 )” Visst kan man raljera över recensenter som tycker att de måste vara inlästa på en författares verk för att kunna skriva om honom eller henne. Vad är d...

Det sägs att det första en antagonist eller kollega slår upp i en memoar är personregistret. Skriver den jäveln om mig, och i så fall vad? Må vara hur det vill med det, registret är en lika viktig del i tryckta fackböcker, memoarer och biografier som innehållsförteckningen. I vintras läste jag och skrev om Ove Allansson memoarer  ( Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta” ), 500 sidor namndroppande, stundtals i form av skarpt tecknade miniporträtt av kollegor, sjömän och fackföreningsfolk. En guldgruva för den som vill orientera sig i kulturliv och facklig liv från 1950-talet och fram till i dag. Inget register. Samma sak med Annika Perssons biografi över Lena Nyman ( Jag vill ju vara fri ). Läsvärd, underhållande, tragisk. Fylld av personer från teater- och kulturlivet, av vilka vi mött och känner till många. Fanns det något register? Nehej.I våras påpekade Erik Åsard i Svenska Dagbladet avsaknaden av personregister i Karin Henriksson En droppe svart b...

Läkarna har genom åren varit fruktade och respekterade av patienter och många gånger illa sedda av andra yrkesgrupper inom vården. Men alla som vistats på ett sjukhus vet att sjukvården idag inte är densamma som i PC Jersilds Babels hus . Så visst är de värda allt stöd i det upprop som nu publicerats: Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras.  Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor.  Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer. Att Göran Hägglunds pressekreterare betr...

Lena opererade höften i mars. Vid mina återkommande besök under den vecka hon låg inlagd på sjukhuset mötte jag den personal, mest undersköterskor, som tog hand om hennes dagliga skötsel. Jag slogs av den kunskap alla dessa bar på och förmedlade: hur man stiger i och ur sängen med en nyopererad höft, hur man tar på en stödstrumpa när man inte får böja sig framåt, eller duschar sittandes på en stol, sätter ihop en rullstol så att benen vilar bekvämt. Och mycket mer. Med den organisation sjukvården och annan offentlig verksamhet har idag (ibland kallat New Public Management) räknas inte denna tysta kunskap. Alla förutsätts var utbytbara, en undersköterska ska ena dagen var på ortopedkliniken, och nästa på en strokeavdelningen. Att den nyinkomna medarbetaren inte har en aning om var grejerna finns på till exempel förlossningskliniken eller vilka rutiner man har spelar ingen roll. Allt ska istället dokumenteras. Detta är för övrigt raka motsatsen till tvärvetenskaplighet, som bygger på...

Det är jag som är Bruna Gubben. Jag stoppar människor jag möter som går på fel sida av gång- och cykelvägen. Jag hytter åt cyklister som cyklar där man inte får. Jag retar mig på gubben som låter den exklusiva  mercan stå på tomgång minut efter minut medan han väntar på sin odrägliga familj framför oss, där vi sitter i  pensionatets trädgård. För att inte tala om  kvinnan i BMW-suven som parkerat på gräsmattan till festplatsen och nu försöker ta sig ut bland fotgängare, cyklister och lekande barn. Jag har alltid rätt. *** Bruna Gubben dök första gången upp 1985 i Skäggstölden på Kråkebohöjden  julkalendern i radion av Täppas Fogelberg: "Bruna gubben smyger runt i trakten med en portfölj och frågar om tomten har tillstånd för det han gör, och vill ha underskrifter på papper."

Finns det något som förändrat barns uppväxt så mycket som den rörliga bilden? Yngsta barnbarnet, snart tre år, sitter framför tv:n på landet. Bolibompa. Hon skrattar hjärtlig. Tittar bort mot oss vid frukostbordet emellanåt, som för att få bekräftelse. Musiken, dansen, bilderna och det muntliga berättandet har funnits lika länge som mänskligheten. De rörliga bilderna, först i form av film och sedan tv, i knappt 100 år. De saknar motsvarighet. Det skulle i så fall vara den tryckta skriften som gjorde det skrivna ordet tillgängligt för massorna. Men där det skrivna ordet väcker min fantasi, skapar inre bilder och uppmuntrar till reflektion talar filmen och televisionen i första hand till känslorna: vrede, glädje, oro, sorg. Ingen värdering i det, men det kan vara värt att reflektera över skillnaden. Läs även andra bloggares åsikter om tv och film

Ser K-Special om Sven Lindqvist på SvT. Han är rolig när han pratar om sina arbetsmetoder: ”Om jag kommer till nåt svårt avsnitt som är marigt att skriva då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är: ’Idag Sven ska du vara dålig och bara vräka ur dig det sämsta du nånsin kan. För bara så kan det bli lite bättre imorgon. Och underbart på fredag.’ Det där knepet fungerar.” *** Lindqvist talar också om vikten av att vända i  tid: ”Det är så många som inte vänder i tid. Amerikanerna vända inte i tid i Vietnam. Ryssarna vände inte i tid i Afghanistan. Jag vände inte i tid i mitt första äktenskap. Vi gör alla det där felet att bita oss fast i enföreställning, en dröm och inte vända i tid.” Gott så. Men i samma andetag konstaterar han att de som utfört stordåd, var de som inte lyssnade. Som inte vände i tid. Paradoxalt. Men visst. Läs även andra bloggares åsikter om Sven Lindqvist

Kristi himmelsfärdshelgen tillbringar jag i Stockholms skärgård med en kurs i filosofisk praxis. Tre dagar av intensiv samvaro med omväxlande teori och praktiska övningar. 24 personer med skiftande bakgrund: några, inklusive de båda kursledarna, filosofer från den akademiska miljön, andra med så kallade samtalsyrken (psykologer, terapeuter, sjukgymnaster/arbetsterapeuter, lärare etc) och så några vanliga dödliga (inklusive undertecknad). Filosofisk praxis är ju en disciplin som initierats av filosofer som velat spränga den akademiska tvångströjan och ställa sina verktyg (av språk, argumentationsanalys m.m.) till folkets förfogande. Mitt intresse för ämnet väcktes när jag läste Tulsa Janssons bok i vintras. Någon svensk yrkeslegitimation finns ännu inte, men Svenska sällskapet för filosofiskpraxis  har etiska regler och antar till medlemmar filosofer med påbyggnadskurs i filosofisk praxis, eller människor med ”samtalsyrken” (se ovan) med motsvarande påbyggnad. Den närmaste utbi...

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra. Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare:...

Sedan någon månad har jag inaktiverat mitt konto på  Facebook . Jag tänker inte dra några ideologiska växlar på mitt falnade intresse för sociala medier. Plötsligt stod jag bara inte ut med idylliserandet av allt privatliv och alla länkar om hur jävligt det är i samhället (allt är Alliansens fel!). Jag har inget att invända mot analysen men kombinationen är inte hälsosam för mitt humör. Och runtomkring sitter alla (vänner och folk på tunnelbanan) försjunkna i sina mobiler. Ibland vill jag likt en Don Quijote bara ställa mig upp och skrika: "Hallå! Vi finns! Här! På riktigt! Lägg ner de där jävla apparaterna och börja prata. Med varandra!". (Häromveckan fikade jag med en bekant och vän från Facebook. Min vän hade varit inlagd ett par veckor för depression i höstas visade det sig, inget man skriver om  i någon statusrad när det pågår. Så lite vi vet om varandra.) *** PS. Det här skrev jag innan avslöjandet om att amerikanska NSA övervakar telefon- och datortrafik hos de s...

Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarar vid en pressträff att upploppen i Husby är invandringens fel  (SvD 22/5 ). För övrigt helt i linje med vad han tidigare sagt om  ”de etniska svenskarna och arbetslösheten” .  Själv är jag benägen att instämma med Andres Lokko när han  citerar Martin Luther KingJ:r : ”A riot is a language of the unheard.” Varken en romantisering eller fördömande, från en som visste villkoren. Förståelse. Några dagar senare läser jag i Svenska Dagbladets alltid läsvärda Näringslivsbilaga om  miljonbonusar bland de anställda på Vattenfalls ”tradingavdelning” , en avdelning för internhandel i den statliga energijätten, dvs. bonusar skapade ur rent fiktiva värden, eller hur  Peter Wallenberg kvitterar ut en årlig pension  på 15 miljoner kr från maktsfärens bolag Investor, efter en dags anställning, den dag han gick i pension. Husby är inte problemet i samhället, Husby är symtomet. Läs även andra bloggares åsikter om politik...

Ett par örnar lättar från udden när jag kommer fram ur skogsbrynet. Det är tidig morgon. Jag kan inte avgöra vilken sort, om det är havsörnar eller kungsörnar. Båda sorterna finns här. Mina ornotologiska vänner har förklarat skillnaden, och jag har läst på. Det har något med färgen på undersidan och vingarnas form att göra, men den är inte lätt att se så här på avstånd och från sidan. Särskilt om det är ungfåglar. En gång har jag säkert sett havsörn, det var i Stockholms södra skärgård. Fyrkantig, bred som en planka seglade den magnifika fågeln på termiken, allt högre upp. Det är gott om örn här på östra Gotland. En förmiddag förra sommaren ropade Lena utifrån altan. Hon stod och tittade upp på tre örnar som cirklade över huset. Plötsligt hör vi ett pipande karaktäristiskt läte, och över trädtropparna i väster kommer så tre örnar och så ytterligare en flygande. Sammanlagt sju örnar cirklar så  allt högre över oss innan de försvinner mot havet i öster. En jag talade med trodde det ...

Adam Helms Lecture  på Stockholms universitet i dess magnifika Aula Magnum. Mark Coker, grundare av  Smashword  talade om ”The future och book publishing” inför branschfolk och intresserade.  Om jag satt på något av de större allmänförlagen skulle jag nog fundera en gång eller två över det vi fick höra. Än lockar det väl en blivande författare att få Bonniers eller något av de andra stora förlagens namn på sin bok. Men hur länge till? Och vad händer den dag då alla de tusentals som skickar in sina manus till de etablerade förlagen tar saken i egna händer. De flesta kommer bara att sälja ett fåtal exemplar, men några kommer att slå igenom. Till följd av djungeltrumman bland annat. Behövs de då stora förlagen? Annat av intresse, om man är verksam i bokbranschen, gällde förhållandet mellan pris och upplaga, författarnas andel av intäkterna, sammanlagd inkomst vid olika pris och upplaga, möjligheten för svenska förlag att översätta och sprida svensk litteratur utomland...

Yngsta barnbarnet, snart 2 år och 8 månader, har lärt sig bokstaven A, dvs. hon urskiljer bokstaven på en skylt eller på en tidningssida. Skriver man ett V, är det också ”A”, men lägger man till ett ”I” efter ”V” utropar hon förtjust ”VIVI”. Gränsen mellan att rita något eller skriva det verkar vara flytande. Vi ritar gubbar och skriver ”VIVI”, ”MORFAR”, ”MORMOR” omväxlande med MAMMA och PAPPA. Och bokstäverna ska färgläggas. Och plötsligt hör vi på avstånd hur hon, tyst för sig själv, upprepar en lång mening någon av oss sagt. Härma och skapa eget, precis som för ett år sedan  , fast nu på en högre nivå. *** Jag läser Annika Perssons bok om Lena Nyman ( Jag vill juvara fri. Norstedts 2013.Vilken mästerlig regissör hon hade kunnat bli om livet gått andra vägar. Roligt ändå att hon var så omtyckt som lärare. Kanske jag hade önskat mig mer om hennes yrkesverksamhet i boken, någon slagsida åt privatlivet blir det. Men det är kanske svårt att undvika i ett fall som hennes. En lys...