Barnet vilar i sig självt

Under semestern läser jag om Lars Forssells Vänner, hans mest läsvärda samling artiklar varvad med en personlig levnadsbeskrivning. Forssell skriver apropå sin barndom hur han läst en självbiografisk essä där författaren förfäktar

”att barnet visserligen utvecklas, steg för steg, inhämtar kunskap för kunskap, men att det, mycket mer än dess tolkningslystna föräldrar vill eller vågar inse, på sitt eget barnsliga sätt alltid vilar i sig självt, i sin egen personlighets rede. … i denna barnets egenart finns en sida som man enkelt, kanske brutalt, kan kalla likgiltighet. Barnet som är så upptaget av sig självt, av att växa, lära, förstå och förkovras, har i själva verket så mycket att göra – ja ändå långt in i sömnen och drömmen – att det medvetet eller omedvetet bortser från vissa sidor av sin egen, sina föräldrars och lekkamraters verklighet. Det orkar inte med. Därför låtsas det inte om. Händelser som vi betraktar som omvälvande och uppslitande, ett syskons död, en morfars eller farmors, får inte för ögonblicket rum i det lilla barnets föreställningsvärld och då vänder det sig bort, går avsides, sysslar med något annat.
…
Barnet är inte grymt: det ser bara så ut när det mäts med den vuxnes mått. Tvärtom, det har en medfödd integritet och värdighet. Betrakta barnet där det sitter och ser framför sig, frånvarande och ändå tankfullt.

Det är så upptaget av sin egen skapelseprocess, sin egen inre utveckling att det sannerligen vore för mycket begärt att det skulle intressera sig för oss vuxna, oss färdiga och förstenade, och våra ytliga förehavanden.”

Så långt Forssell. Och jag tänker på vad sonen berättat när vi pratat om barnens uppväxt. Han säger att han minns ganska lite av Lena och mig från tiden när han var liten. Det var kompisar, dagis, skola, lek och spring in och ut ur huset för vidare lek. Vi var några som fanns där, tillhandahöll mat, förmanade och fick nåt utbrott ibland (mest jag) och, vill jag tillägga, såg till att de var hela och rena och kom i säng på rimliga tider.

Ut åker alltså Freud och stora delar av psykoanalysen. Det roar mig, inte för att jag tvärsäkert kan säga att Forssell har rätt och Freud och hans efterföljare har fel. Men den stora fixeringen vid Barnet, och särskilt då dess tre första år, hos storstädernas medelklass stör mig. Särskilt när man ska göra politik av det (dagis, vårdnadsbidrag). Vi föräldrar behövs nog där – i bakgrunden – men i lika hög grad när barnet är 13, 23 och 33 år. Varken mer eller mindre.



Andra bloggar om barndom.