Fortsätt till huvudinnehåll

Barnet vilar i sig självt

Under semestern läser jag om Lars Forssells Vänner, hans mest läsvärda samling artiklar varvad med en personlig levnadsbeskrivning. Forssell skriver apropå sin barndom hur han läst en självbiografisk essä där författaren förfäktar
”att barnet visserligen utvecklas, steg för steg, inhämtar kunskap för kunskap, men att det, mycket mer än dess tolkningslystna föräldrar vill eller vågar inse, på sitt eget barnsliga sätt alltid vilar i sig självt, i sin egen personlighets rede. … i denna barnets egenart finns en sida som man enkelt, kanske brutalt, kan kalla likgiltighet. Barnet som är så upptaget av sig självt, av att växa, lära, förstå och förkovras, har i själva verket så mycket att göra – ja ändå långt in i sömnen och drömmen – att det medvetet eller omedvetet bortser från vissa sidor av sin egen, sina föräldrars och lekkamraters verklighet. Det orkar inte med. Därför låtsas det inte om. Händelser som vi betraktar som omvälvande och uppslitande, ett syskons död, en morfars eller farmors, får inte för ögonblicket rum i det lilla barnets föreställningsvärld och då vänder det sig bort, går avsides, sysslar med något annat.

Barnet är inte grymt: det ser bara så ut när det mäts med den vuxnes mått. Tvärtom, det har en medfödd integritet och värdighet. Betrakta barnet där det sitter och ser framför sig, frånvarande och ändå tankfullt.

Det är så upptaget av sin egen skapelseprocess, sin egen inre utveckling att det sannerligen vore för mycket begärt att det skulle intressera sig för oss vuxna, oss färdiga och förstenade, och våra ytliga förehavanden.”
Så långt Forssell. Och jag tänker på vad sonen berättat när vi pratat om barnens uppväxt. Han säger att han minns ganska lite av Lena och mig från tiden när han var liten. Det var kompisar, dagis, skola, lek och spring in och ut ur huset för vidare lek. Vi var några som fanns där, tillhandahöll mat, förmanade och fick nåt utbrott ibland (mest jag) och, vill jag tillägga, såg till att de var hela och rena och kom i säng på rimliga tider.

Ut åker alltså Freud och stora delar av psykoanalysen. Det roar mig, inte för att jag tvärsäkert kan säga att Forssell har rätt och Freud och hans efterföljare har fel. Men den stora fixeringen vid Barnet, och särskilt då dess tre första år, hos storstädernas medelklass stör mig. Särskilt när man ska göra politik av det (dagis, vårdnadsbidrag). Vi föräldrar behövs nog där – i bakgrunden – men i lika hög grad när barnet är 13, 23 och 33 år. Varken mer eller mindre.



Andra bloggar om .

Kommentarer

Så sant!
Det finns en intressant (fast amerikanskt långrandig) bok om detta som heter Myten om föräldrars betydelse, eller nåt sånt.
hej från
Ulla

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...