Fortsätt till huvudinnehåll

”En släng av utbrändhet”

En kväll är vi bjudna på middag hos en vän och arbetskamrat till Lena. God mat och som alltid livliga diskussioner. Den här kvällen avhandlas sjukskrivningar och den senaste tidens debatt om utmattningssyndrom. Kunskapsnivån i denna krets av högt utbildade specialister på människans sjukdomar är väl på samma nivå som i fikarummet på vilken arbetsplats som helst. Åsikterna desto fler. Jag lyssnar storögt på uttalanden som att människor som drabbats av utmattningsdepression (själv vägrar jag använda termen ”utbrändhet”) måste ta sitt eget ansvar, att symtomen inte finns i några andra länder osv. Vi kan dock enas om att de långvariga sjukskrivningarna utan mål och mening skadar mer än de botar.

En dag hoppas jag kunna skriva något mer samlat om detta problemkomplex. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att de senaste tio åren har forskningen kommit långt om sambandet mellan sårbarhet (medfödd och förvärvad), stress och risken för depression, ångest och andra psykiska sjukdomar. Tyvärr sammanfaller detta med en period av förfall inom den svenska psykiatrin (väl belyst av Markus Heilig ”Vår förlegade psykvård ratas av moderna läkare” i Dagens Nyheter 26/8-07). Som kontrast till detta sakernas tillstånd kunde man nyligen läsa en insändare i Svenska Dagbladet, där skribenten berättar hur hon las in på en psykiatrisk klinik under en tioveckorsperiod när hon insjuknade i utmattningsdepression i Tyskland våren 2005.

”Jag fick … ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. Men då måste man ha något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge.” (”Det finns alternativ till sjukskrivning”, SvD 22/8-07)
Idag är hon enligt egen uppgift sedan ett år verksam som doktorand på heltid.

Oavsett vad man nu anser sig veta eller tycka. När den ansvarige ministern säger sig ha haft ”en släng av utbrändhet” efter en avslutad valrörelse för tio år sedan, pratar hon i nattmössan (”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”, DN 18/8-07. ). Den som efter en intensiv arbetsperiod återhämtar sig efter tre dagars sömn är möjligen utarbetad eller överansträngd men knappast ”utbränd”. Det är bara att instämma i vad prof. em. Ulf Rydberg skriver i ett brev till socialförsäkringsministern ”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.” (Svenska Dagbladet 24/8-07)

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.”

Detta är ett bra råd, särskillt till de som kommentrar kommentarerna till psykiatrin och sjukskrivningsrekomendationerna.

Det är bra att läkarkåren får rekomendationer om sjukskrivningstider. Det är bra att nya diagnoser ifrågasätts och det är bra att man ifrågasätter sjukskrivningen som behandlingsmetod. Vi skall vara tacksamma för Marcus artikel i DN men vi skall också vara tacksamma för den process som Läkarförbundet startat i sammarbete med Försäkringskassan och Socialstyrelsen.

Ideologiska hänsyn måste rensas ur sjukskrivningstraditionen och psykiatrin.
Tom Carlson sa…
Att ifrågasätta nya diagnoser är väl grunden för all evidensbaserad medicin. Men som en underström i debatten om ”utbrändhet” och utmattningssyndrom ligger ett ifrågasättande om de här människorna verkligen är sjuka. Alltså, är de som lider av sömnsvårigheter, nedstämdhet, överdriven självkritik, ångest och minskad koncentrationsförmåga att betrakta som friska eller sjuka? Är vi överens om det senare får läkarvetenskapen och forskningen komma fram vilken diagnos ska de ha och vilken behandling som kan göra dem friska. Behovet av sjuksrivning bör styras av det.
Anonym sa…
Mycket bra svarat, Tom. Oroande är att läkare svajar när det gäller inställning till klienter - inte sina egna, men till andras. Att läkare som medelklassmänniskor också går på högerpropagandan. Och tror att det fuskas så stort och konstigt nog tror att många av deras kollegor inte litar till sina medicinska kunskaper utan låter sig föras bakom ljuset av medlidande och/eller duperas av skojare!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...