Fortsätt till huvudinnehåll

”En släng av utbrändhet”

En kväll är vi bjudna på middag hos en vän och arbetskamrat till Lena. God mat och som alltid livliga diskussioner. Den här kvällen avhandlas sjukskrivningar och den senaste tidens debatt om utmattningssyndrom. Kunskapsnivån i denna krets av högt utbildade specialister på människans sjukdomar är väl på samma nivå som i fikarummet på vilken arbetsplats som helst. Åsikterna desto fler. Jag lyssnar storögt på uttalanden som att människor som drabbats av utmattningsdepression (själv vägrar jag använda termen ”utbrändhet”) måste ta sitt eget ansvar, att symtomen inte finns i några andra länder osv. Vi kan dock enas om att de långvariga sjukskrivningarna utan mål och mening skadar mer än de botar.

En dag hoppas jag kunna skriva något mer samlat om detta problemkomplex. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att de senaste tio åren har forskningen kommit långt om sambandet mellan sårbarhet (medfödd och förvärvad), stress och risken för depression, ångest och andra psykiska sjukdomar. Tyvärr sammanfaller detta med en period av förfall inom den svenska psykiatrin (väl belyst av Markus Heilig ”Vår förlegade psykvård ratas av moderna läkare” i Dagens Nyheter 26/8-07). Som kontrast till detta sakernas tillstånd kunde man nyligen läsa en insändare i Svenska Dagbladet, där skribenten berättar hur hon las in på en psykiatrisk klinik under en tioveckorsperiod när hon insjuknade i utmattningsdepression i Tyskland våren 2005.

”Jag fick … ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. Men då måste man ha något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge.” (”Det finns alternativ till sjukskrivning”, SvD 22/8-07)
Idag är hon enligt egen uppgift sedan ett år verksam som doktorand på heltid.

Oavsett vad man nu anser sig veta eller tycka. När den ansvarige ministern säger sig ha haft ”en släng av utbrändhet” efter en avslutad valrörelse för tio år sedan, pratar hon i nattmössan (”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”, DN 18/8-07. ). Den som efter en intensiv arbetsperiod återhämtar sig efter tre dagars sömn är möjligen utarbetad eller överansträngd men knappast ”utbränd”. Det är bara att instämma i vad prof. em. Ulf Rydberg skriver i ett brev till socialförsäkringsministern ”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.” (Svenska Dagbladet 24/8-07)

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.”

Detta är ett bra råd, särskillt till de som kommentrar kommentarerna till psykiatrin och sjukskrivningsrekomendationerna.

Det är bra att läkarkåren får rekomendationer om sjukskrivningstider. Det är bra att nya diagnoser ifrågasätts och det är bra att man ifrågasätter sjukskrivningen som behandlingsmetod. Vi skall vara tacksamma för Marcus artikel i DN men vi skall också vara tacksamma för den process som Läkarförbundet startat i sammarbete med Försäkringskassan och Socialstyrelsen.

Ideologiska hänsyn måste rensas ur sjukskrivningstraditionen och psykiatrin.
Tom Carlson sa…
Att ifrågasätta nya diagnoser är väl grunden för all evidensbaserad medicin. Men som en underström i debatten om ”utbrändhet” och utmattningssyndrom ligger ett ifrågasättande om de här människorna verkligen är sjuka. Alltså, är de som lider av sömnsvårigheter, nedstämdhet, överdriven självkritik, ångest och minskad koncentrationsförmåga att betrakta som friska eller sjuka? Är vi överens om det senare får läkarvetenskapen och forskningen komma fram vilken diagnos ska de ha och vilken behandling som kan göra dem friska. Behovet av sjuksrivning bör styras av det.
Anonym sa…
Mycket bra svarat, Tom. Oroande är att läkare svajar när det gäller inställning till klienter - inte sina egna, men till andras. Att läkare som medelklassmänniskor också går på högerpropagandan. Och tror att det fuskas så stort och konstigt nog tror att många av deras kollegor inte litar till sina medicinska kunskaper utan låter sig föras bakom ljuset av medlidande och/eller duperas av skojare!

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...