Fortsätt till huvudinnehåll

Barnet vilar i sig självt

Under semestern läser jag om Lars Forssells Vänner, hans mest läsvärda samling artiklar varvad med en personlig levnadsbeskrivning. Forssell skriver apropå sin barndom hur han läst en självbiografisk essä där författaren förfäktar
”att barnet visserligen utvecklas, steg för steg, inhämtar kunskap för kunskap, men att det, mycket mer än dess tolkningslystna föräldrar vill eller vågar inse, på sitt eget barnsliga sätt alltid vilar i sig självt, i sin egen personlighets rede. … i denna barnets egenart finns en sida som man enkelt, kanske brutalt, kan kalla likgiltighet. Barnet som är så upptaget av sig självt, av att växa, lära, förstå och förkovras, har i själva verket så mycket att göra – ja ändå långt in i sömnen och drömmen – att det medvetet eller omedvetet bortser från vissa sidor av sin egen, sina föräldrars och lekkamraters verklighet. Det orkar inte med. Därför låtsas det inte om. Händelser som vi betraktar som omvälvande och uppslitande, ett syskons död, en morfars eller farmors, får inte för ögonblicket rum i det lilla barnets föreställningsvärld och då vänder det sig bort, går avsides, sysslar med något annat.

Barnet är inte grymt: det ser bara så ut när det mäts med den vuxnes mått. Tvärtom, det har en medfödd integritet och värdighet. Betrakta barnet där det sitter och ser framför sig, frånvarande och ändå tankfullt.

Det är så upptaget av sin egen skapelseprocess, sin egen inre utveckling att det sannerligen vore för mycket begärt att det skulle intressera sig för oss vuxna, oss färdiga och förstenade, och våra ytliga förehavanden.”
Så långt Forssell. Och jag tänker på vad sonen berättat när vi pratat om barnens uppväxt. Han säger att han minns ganska lite av Lena och mig från tiden när han var liten. Det var kompisar, dagis, skola, lek och spring in och ut ur huset för vidare lek. Vi var några som fanns där, tillhandahöll mat, förmanade och fick nåt utbrott ibland (mest jag) och, vill jag tillägga, såg till att de var hela och rena och kom i säng på rimliga tider.

Ut åker alltså Freud och stora delar av psykoanalysen. Det roar mig, inte för att jag tvärsäkert kan säga att Forssell har rätt och Freud och hans efterföljare har fel. Men den stora fixeringen vid Barnet, och särskilt då dess tre första år, hos storstädernas medelklass stör mig. Särskilt när man ska göra politik av det (dagis, vårdnadsbidrag). Vi föräldrar behövs nog där – i bakgrunden – men i lika hög grad när barnet är 13, 23 och 33 år. Varken mer eller mindre.



Andra bloggar om .

Kommentarer

Så sant!
Det finns en intressant (fast amerikanskt långrandig) bok om detta som heter Myten om föräldrars betydelse, eller nåt sånt.
hej från
Ulla

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...