Fortsätt till huvudinnehåll

Barnet vilar i sig självt

Under semestern läser jag om Lars Forssells Vänner, hans mest läsvärda samling artiklar varvad med en personlig levnadsbeskrivning. Forssell skriver apropå sin barndom hur han läst en självbiografisk essä där författaren förfäktar
”att barnet visserligen utvecklas, steg för steg, inhämtar kunskap för kunskap, men att det, mycket mer än dess tolkningslystna föräldrar vill eller vågar inse, på sitt eget barnsliga sätt alltid vilar i sig självt, i sin egen personlighets rede. … i denna barnets egenart finns en sida som man enkelt, kanske brutalt, kan kalla likgiltighet. Barnet som är så upptaget av sig självt, av att växa, lära, förstå och förkovras, har i själva verket så mycket att göra – ja ändå långt in i sömnen och drömmen – att det medvetet eller omedvetet bortser från vissa sidor av sin egen, sina föräldrars och lekkamraters verklighet. Det orkar inte med. Därför låtsas det inte om. Händelser som vi betraktar som omvälvande och uppslitande, ett syskons död, en morfars eller farmors, får inte för ögonblicket rum i det lilla barnets föreställningsvärld och då vänder det sig bort, går avsides, sysslar med något annat.

Barnet är inte grymt: det ser bara så ut när det mäts med den vuxnes mått. Tvärtom, det har en medfödd integritet och värdighet. Betrakta barnet där det sitter och ser framför sig, frånvarande och ändå tankfullt.

Det är så upptaget av sin egen skapelseprocess, sin egen inre utveckling att det sannerligen vore för mycket begärt att det skulle intressera sig för oss vuxna, oss färdiga och förstenade, och våra ytliga förehavanden.”
Så långt Forssell. Och jag tänker på vad sonen berättat när vi pratat om barnens uppväxt. Han säger att han minns ganska lite av Lena och mig från tiden när han var liten. Det var kompisar, dagis, skola, lek och spring in och ut ur huset för vidare lek. Vi var några som fanns där, tillhandahöll mat, förmanade och fick nåt utbrott ibland (mest jag) och, vill jag tillägga, såg till att de var hela och rena och kom i säng på rimliga tider.

Ut åker alltså Freud och stora delar av psykoanalysen. Det roar mig, inte för att jag tvärsäkert kan säga att Forssell har rätt och Freud och hans efterföljare har fel. Men den stora fixeringen vid Barnet, och särskilt då dess tre första år, hos storstädernas medelklass stör mig. Särskilt när man ska göra politik av det (dagis, vårdnadsbidrag). Vi föräldrar behövs nog där – i bakgrunden – men i lika hög grad när barnet är 13, 23 och 33 år. Varken mer eller mindre.



Andra bloggar om .

Kommentarer

Så sant!
Det finns en intressant (fast amerikanskt långrandig) bok om detta som heter Myten om föräldrars betydelse, eller nåt sånt.
hej från
Ulla

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...