Fortsätt till huvudinnehåll

Konst och politik – exemplet Ingmar Bergman

Första dagen på semestern domineras av beskedet om Ingmar Bergmans död. Det är inte alla konstnärer förunnat att få sin gärning kommenterad på tidningarnas ledarsidor:
”Bergmans sonderingar av det irrationella, det såriga och det mörka står i skarp kontrast till den folkhemsoptimism som rådde under större delen av filmskaparens karriär.
Han brottades i offentligheten med tro, tvivel och ångest långt efter det att landet ansågs betryggande sekulariserat och socialiserat.
Bergman ställde de stora frågorna om livet, i en tid då många föredrog att fokusera på mer hanterbara problem. Så skapades konst av bestående värde.” (Svenska Dagbladet 31/7-07.)
Kom sen inte och säg att konst och politik inte hör ihop.

Bergmans storhet kan inte förnekas. I en tid när svensk spelfilm lät och såg ut som SF-journaler från mellankrigstiden införde han allvaret i filmkonsten. En intill perfektion hårt arbetande yrkesman och lysande hantverkare, javisst. ”Sommarnattens leende” tycker jag fortfarande mycket om. Och ”Fanny och Alexander” är ju en lysande fresk. Personer som jag respekterar (Stig Larsson och Henning Mankell) har framhållit hans skildring av barnets utsatthet.

Men personligen har Bergman har aldrig tillhört mina favoriter. Och när det gäller den omtalade ”svenska ångesten” har både Widerberg och Lars Molin gestaltat den på ett sätt som jag, och troligen många svenska män med mig, kan relatera till (Keve Hjelms pappa i ”Kvarteret Korpen” och Ingvar Hirdwalls i ”Kejsaren av Portugalien”). Bergmans ångest och demoner i lufttomma rum säger mig inget.

Kanske kan Rikard Lomans inlägg i Dagens Nyheter (”Dämonerna skadade 1900-talskulturen”, 22/8-07) öppna för en kritisk diskussion om Bergmans gärning. Den diskussionen är nog i längden mer angelägen än den om den unge Bergmans nazism. Där är det väl tystnaden i eftermälena som är mest talande, vilket Maria-Pia Boëthius påpekade i Aftonbladet nyligen.

Men visst hör konst och politik ihop.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anita sa…
Tack för ett utmärkt inlägg! Det är bara att hålla med.
Smulan

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...