Fortsätt till huvudinnehåll

Konst och politik – exemplet Ingmar Bergman

Första dagen på semestern domineras av beskedet om Ingmar Bergmans död. Det är inte alla konstnärer förunnat att få sin gärning kommenterad på tidningarnas ledarsidor:
”Bergmans sonderingar av det irrationella, det såriga och det mörka står i skarp kontrast till den folkhemsoptimism som rådde under större delen av filmskaparens karriär.
Han brottades i offentligheten med tro, tvivel och ångest långt efter det att landet ansågs betryggande sekulariserat och socialiserat.
Bergman ställde de stora frågorna om livet, i en tid då många föredrog att fokusera på mer hanterbara problem. Så skapades konst av bestående värde.” (Svenska Dagbladet 31/7-07.)
Kom sen inte och säg att konst och politik inte hör ihop.

Bergmans storhet kan inte förnekas. I en tid när svensk spelfilm lät och såg ut som SF-journaler från mellankrigstiden införde han allvaret i filmkonsten. En intill perfektion hårt arbetande yrkesman och lysande hantverkare, javisst. ”Sommarnattens leende” tycker jag fortfarande mycket om. Och ”Fanny och Alexander” är ju en lysande fresk. Personer som jag respekterar (Stig Larsson och Henning Mankell) har framhållit hans skildring av barnets utsatthet.

Men personligen har Bergman har aldrig tillhört mina favoriter. Och när det gäller den omtalade ”svenska ångesten” har både Widerberg och Lars Molin gestaltat den på ett sätt som jag, och troligen många svenska män med mig, kan relatera till (Keve Hjelms pappa i ”Kvarteret Korpen” och Ingvar Hirdwalls i ”Kejsaren av Portugalien”). Bergmans ångest och demoner i lufttomma rum säger mig inget.

Kanske kan Rikard Lomans inlägg i Dagens Nyheter (”Dämonerna skadade 1900-talskulturen”, 22/8-07) öppna för en kritisk diskussion om Bergmans gärning. Den diskussionen är nog i längden mer angelägen än den om den unge Bergmans nazism. Där är det väl tystnaden i eftermälena som är mest talande, vilket Maria-Pia Boëthius påpekade i Aftonbladet nyligen.

Men visst hör konst och politik ihop.

Andra bloggar om .
Etiketter:

Kommentarer

Anita sa…
Tack för ett utmärkt inlägg! Det är bara att hålla med.
Smulan
24 augusti, 2007 10:00
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...
Skicka en kommentar
Läs mer

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...
Skicka en kommentar
Läs mer