Fortsätt till huvudinnehåll

Fram för fler martyrer i journalistiken?

Nu är ju den här bloggen inte någon insändarspalt, men jag vill inte undanhålla läsekretsen följande mejl från vännen Anders Persson:

Avskaffa tryckfrihetsförordningen
Jättebra om vi fick EU-lagstiftningen. Vår egen tryckfrihetslagstiftning har inte gjort mycket för demokratin i vårt land sedan 1734.

Eller ännu hellre den brittiska där man inte bara har förhandskontroll utan också i princip så att om en tidning blir fälld så kan man också åtala alla tobaksaffärer och tidningspojkar som förmedlat tidningen! Då skulle Sverige få en lika vital press som den brittiska. Ty skulle britterna tillämpa sin egen orimliga lagstiftning skulle landet vara fullt med jättelika koncentrationsläger med inspärrade journalister, tobakshandlare och tidningspojkar.

Det som saknas i Sverige är nämligen en orimlig lagstiftning som kan göra journalister till hjältar. Anders Lindberg, som dömts till döden för att han smädat konungen, krävde att bli halshuggen och den attityden gjorde mycket
för att vitalisera demokratin på 1800-talet. Strindberg och Giftasprocesserna likadant. Senast något bra hände var när Jan Guillou sattes i fängelse - se så han blomstrat efter det.

Problemet i det här landet, som har världens mest liberala tryckfrihetsförordningar, är att mesarna till journalister inte utnyttjar den utan i vanlig samförståndsanda lägger band på sig. Med fler journalister i fängelse eller under åtal skulle man bryta den här samarbetsandan som gör att vår press liknar den östtyska - många tidningar som utger sig för att vara liberal-demokratiska, social-agrara, national-demokratiska osv. men med samma filosofi som det statsbärande partiet. Vad man bara kan drömma om är scenen där t.ex. fransk polis kommer till Sverige för att arrestera och till Frankrike föra någon svensk journalist som skrivit smädligt om deras president! (se fotnot)

Fram för fler martyrer i journalistiken - antag EU:s presslagar!

Anders Persson

Herman Lindqvist blev visst en gång på 1980-talet förklarad persona non grata i Frankrike och fick flytta till Spanien när han skrev om president Mitterands affärer under Vichyepoken.

Den som vill diskutera tryckfriheten kan komma till ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm tisdag 17 april kl 19.00, där Föreningen FiB-juristerna och Statstjänstemannaförbundet ordnar möte om ett utredningsförslag att ersätta den svenska tryckfrihetsförordningen

Förslaget debatteras av:
Göran Regner, justitieråd, ordförande i tryck- och yttrandefrihetsberedningen
Ingemar Folke, advokat
Anders R. Olsson, journalist
Dag Andersson, förbundssekreterare i Statstjänstemannaförbundet

Uppdaterad

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Se under Gener bakom allt, där kommentaren genom någon oskicklighet från mig har hamnat.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...