Fortsätt till huvudinnehåll

Fram för fler martyrer i journalistiken?

Nu är ju den här bloggen inte någon insändarspalt, men jag vill inte undanhålla läsekretsen följande mejl från vännen Anders Persson:

Avskaffa tryckfrihetsförordningen
Jättebra om vi fick EU-lagstiftningen. Vår egen tryckfrihetslagstiftning har inte gjort mycket för demokratin i vårt land sedan 1734.

Eller ännu hellre den brittiska där man inte bara har förhandskontroll utan också i princip så att om en tidning blir fälld så kan man också åtala alla tobaksaffärer och tidningspojkar som förmedlat tidningen! Då skulle Sverige få en lika vital press som den brittiska. Ty skulle britterna tillämpa sin egen orimliga lagstiftning skulle landet vara fullt med jättelika koncentrationsläger med inspärrade journalister, tobakshandlare och tidningspojkar.

Det som saknas i Sverige är nämligen en orimlig lagstiftning som kan göra journalister till hjältar. Anders Lindberg, som dömts till döden för att han smädat konungen, krävde att bli halshuggen och den attityden gjorde mycket
för att vitalisera demokratin på 1800-talet. Strindberg och Giftasprocesserna likadant. Senast något bra hände var när Jan Guillou sattes i fängelse - se så han blomstrat efter det.

Problemet i det här landet, som har världens mest liberala tryckfrihetsförordningar, är att mesarna till journalister inte utnyttjar den utan i vanlig samförståndsanda lägger band på sig. Med fler journalister i fängelse eller under åtal skulle man bryta den här samarbetsandan som gör att vår press liknar den östtyska - många tidningar som utger sig för att vara liberal-demokratiska, social-agrara, national-demokratiska osv. men med samma filosofi som det statsbärande partiet. Vad man bara kan drömma om är scenen där t.ex. fransk polis kommer till Sverige för att arrestera och till Frankrike föra någon svensk journalist som skrivit smädligt om deras president! (se fotnot)

Fram för fler martyrer i journalistiken - antag EU:s presslagar!

Anders Persson

Herman Lindqvist blev visst en gång på 1980-talet förklarad persona non grata i Frankrike och fick flytta till Spanien när han skrev om president Mitterands affärer under Vichyepoken.

Den som vill diskutera tryckfriheten kan komma till ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm tisdag 17 april kl 19.00, där Föreningen FiB-juristerna och Statstjänstemannaförbundet ordnar möte om ett utredningsförslag att ersätta den svenska tryckfrihetsförordningen

Förslaget debatteras av:
Göran Regner, justitieråd, ordförande i tryck- och yttrandefrihetsberedningen
Ingemar Folke, advokat
Anders R. Olsson, journalist
Dag Andersson, förbundssekreterare i Statstjänstemannaförbundet

Uppdaterad

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Se under Gener bakom allt, där kommentaren genom någon oskicklighet från mig har hamnat.

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...