Fortsätt till huvudinnehåll

Fram för fler martyrer i journalistiken?

Nu är ju den här bloggen inte någon insändarspalt, men jag vill inte undanhålla läsekretsen följande mejl från vännen Anders Persson:

Avskaffa tryckfrihetsförordningen
Jättebra om vi fick EU-lagstiftningen. Vår egen tryckfrihetslagstiftning har inte gjort mycket för demokratin i vårt land sedan 1734.

Eller ännu hellre den brittiska där man inte bara har förhandskontroll utan också i princip så att om en tidning blir fälld så kan man också åtala alla tobaksaffärer och tidningspojkar som förmedlat tidningen! Då skulle Sverige få en lika vital press som den brittiska. Ty skulle britterna tillämpa sin egen orimliga lagstiftning skulle landet vara fullt med jättelika koncentrationsläger med inspärrade journalister, tobakshandlare och tidningspojkar.

Det som saknas i Sverige är nämligen en orimlig lagstiftning som kan göra journalister till hjältar. Anders Lindberg, som dömts till döden för att han smädat konungen, krävde att bli halshuggen och den attityden gjorde mycket
för att vitalisera demokratin på 1800-talet. Strindberg och Giftasprocesserna likadant. Senast något bra hände var när Jan Guillou sattes i fängelse - se så han blomstrat efter det.

Problemet i det här landet, som har världens mest liberala tryckfrihetsförordningar, är att mesarna till journalister inte utnyttjar den utan i vanlig samförståndsanda lägger band på sig. Med fler journalister i fängelse eller under åtal skulle man bryta den här samarbetsandan som gör att vår press liknar den östtyska - många tidningar som utger sig för att vara liberal-demokratiska, social-agrara, national-demokratiska osv. men med samma filosofi som det statsbärande partiet. Vad man bara kan drömma om är scenen där t.ex. fransk polis kommer till Sverige för att arrestera och till Frankrike föra någon svensk journalist som skrivit smädligt om deras president! (se fotnot)

Fram för fler martyrer i journalistiken - antag EU:s presslagar!

Anders Persson

Herman Lindqvist blev visst en gång på 1980-talet förklarad persona non grata i Frankrike och fick flytta till Spanien när han skrev om president Mitterands affärer under Vichyepoken.

Den som vill diskutera tryckfriheten kan komma till ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm tisdag 17 april kl 19.00, där Föreningen FiB-juristerna och Statstjänstemannaförbundet ordnar möte om ett utredningsförslag att ersätta den svenska tryckfrihetsförordningen

Förslaget debatteras av:
Göran Regner, justitieråd, ordförande i tryck- och yttrandefrihetsberedningen
Ingemar Folke, advokat
Anders R. Olsson, journalist
Dag Andersson, förbundssekreterare i Statstjänstemannaförbundet

Uppdaterad

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Se under Gener bakom allt, där kommentaren genom någon oskicklighet från mig har hamnat.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...