Fortsätt till huvudinnehåll

Fram för fler martyrer i journalistiken?

Nu är ju den här bloggen inte någon insändarspalt, men jag vill inte undanhålla läsekretsen följande mejl från vännen Anders Persson:

Avskaffa tryckfrihetsförordningen
Jättebra om vi fick EU-lagstiftningen. Vår egen tryckfrihetslagstiftning har inte gjort mycket för demokratin i vårt land sedan 1734.

Eller ännu hellre den brittiska där man inte bara har förhandskontroll utan också i princip så att om en tidning blir fälld så kan man också åtala alla tobaksaffärer och tidningspojkar som förmedlat tidningen! Då skulle Sverige få en lika vital press som den brittiska. Ty skulle britterna tillämpa sin egen orimliga lagstiftning skulle landet vara fullt med jättelika koncentrationsläger med inspärrade journalister, tobakshandlare och tidningspojkar.

Det som saknas i Sverige är nämligen en orimlig lagstiftning som kan göra journalister till hjältar. Anders Lindberg, som dömts till döden för att han smädat konungen, krävde att bli halshuggen och den attityden gjorde mycket
för att vitalisera demokratin på 1800-talet. Strindberg och Giftasprocesserna likadant. Senast något bra hände var när Jan Guillou sattes i fängelse - se så han blomstrat efter det.

Problemet i det här landet, som har världens mest liberala tryckfrihetsförordningar, är att mesarna till journalister inte utnyttjar den utan i vanlig samförståndsanda lägger band på sig. Med fler journalister i fängelse eller under åtal skulle man bryta den här samarbetsandan som gör att vår press liknar den östtyska - många tidningar som utger sig för att vara liberal-demokratiska, social-agrara, national-demokratiska osv. men med samma filosofi som det statsbärande partiet. Vad man bara kan drömma om är scenen där t.ex. fransk polis kommer till Sverige för att arrestera och till Frankrike föra någon svensk journalist som skrivit smädligt om deras president! (se fotnot)

Fram för fler martyrer i journalistiken - antag EU:s presslagar!

Anders Persson

Herman Lindqvist blev visst en gång på 1980-talet förklarad persona non grata i Frankrike och fick flytta till Spanien när han skrev om president Mitterands affärer under Vichyepoken.

Den som vill diskutera tryckfriheten kan komma till ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm tisdag 17 april kl 19.00, där Föreningen FiB-juristerna och Statstjänstemannaförbundet ordnar möte om ett utredningsförslag att ersätta den svenska tryckfrihetsförordningen

Förslaget debatteras av:
Göran Regner, justitieråd, ordförande i tryck- och yttrandefrihetsberedningen
Ingemar Folke, advokat
Anders R. Olsson, journalist
Dag Andersson, förbundssekreterare i Statstjänstemannaförbundet

Uppdaterad

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Se under Gener bakom allt, där kommentaren genom någon oskicklighet från mig har hamnat.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...