Fortsätt till huvudinnehåll

Gener bakom allt?

Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs kommenterar i söndagens tidning nyheten att en forskargrupp har funnit en vanlig gen som påverkar risken för fetma:

”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)

Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.

Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.

I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.

Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”


Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Ja det ligger en hel del i det där, fast tanken inte är direkt ny. Jag vill minnas att Lars Forssell någon gång på stenåldern skrev om den repressiva toleransen som gjorde att det inte fanns några gränser att överskrida. Nu är ju inte det riktigt samma sak som tryckfrihetsförordningen, men i alla fall. Visst var det bra att Guillou burades in, inte bara för honom utan också för till exempel Folket i Bild och kanske också för palestinarörelsen i Sverige. Men sen gick han ju och blev ordförande i PK .... I Sverige tolkas tryckfrihetsförordningen så att det är tillåtet att kasta sig över enskilda människors tragedier men förbjudet att röra i den stora politiska och ekonomiska skändligheten. Mikael Persbrant ska förresten vara med på invigningen av Värmdö motocrossbana på lördag har jag hört av min svåger som är eldsjälen bakom den. Den här kommentaren är avsedd för Anders Perssons inlägg och inte Gener bakom allt som det står här intill.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...