Fortsätt till huvudinnehåll

Gener bakom allt?

Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs kommenterar i söndagens tidning nyheten att en forskargrupp har funnit en vanlig gen som påverkar risken för fetma:

”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)

Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.

Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.

I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.

Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”


Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Ja det ligger en hel del i det där, fast tanken inte är direkt ny. Jag vill minnas att Lars Forssell någon gång på stenåldern skrev om den repressiva toleransen som gjorde att det inte fanns några gränser att överskrida. Nu är ju inte det riktigt samma sak som tryckfrihetsförordningen, men i alla fall. Visst var det bra att Guillou burades in, inte bara för honom utan också för till exempel Folket i Bild och kanske också för palestinarörelsen i Sverige. Men sen gick han ju och blev ordförande i PK .... I Sverige tolkas tryckfrihetsförordningen så att det är tillåtet att kasta sig över enskilda människors tragedier men förbjudet att röra i den stora politiska och ekonomiska skändligheten. Mikael Persbrant ska förresten vara med på invigningen av Värmdö motocrossbana på lördag har jag hört av min svåger som är eldsjälen bakom den. Den här kommentaren är avsedd för Anders Perssons inlägg och inte Gener bakom allt som det står här intill.

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...