Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs kommenterar i söndagens tidning nyheten att en forskargrupp har funnit en vanlig gen som påverkar risken för fetma:
”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)
Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.
Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.
I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.
Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”
Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.
Andra bloggar om depression och forskning.
”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)
Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.
Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.
I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.
Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”
Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.
Andra bloggar om depression och forskning.
Kommentarer