Fortsätt till huvudinnehåll

Gener bakom allt?

Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs kommenterar i söndagens tidning nyheten att en forskargrupp har funnit en vanlig gen som påverkar risken för fetma:

”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)

Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.

Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.

I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.

Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”


Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Ja det ligger en hel del i det där, fast tanken inte är direkt ny. Jag vill minnas att Lars Forssell någon gång på stenåldern skrev om den repressiva toleransen som gjorde att det inte fanns några gränser att överskrida. Nu är ju inte det riktigt samma sak som tryckfrihetsförordningen, men i alla fall. Visst var det bra att Guillou burades in, inte bara för honom utan också för till exempel Folket i Bild och kanske också för palestinarörelsen i Sverige. Men sen gick han ju och blev ordförande i PK .... I Sverige tolkas tryckfrihetsförordningen så att det är tillåtet att kasta sig över enskilda människors tragedier men förbjudet att röra i den stora politiska och ekonomiska skändligheten. Mikael Persbrant ska förresten vara med på invigningen av Värmdö motocrossbana på lördag har jag hört av min svåger som är eldsjälen bakom den. Den här kommentaren är avsedd för Anders Perssons inlägg och inte Gener bakom allt som det står här intill.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...