Fortsätt till huvudinnehåll

Du blir vad du äter

Ett par gånger i veckan går jag på Eriksdalsbadet, simmar, power-yogar och annat kul. Efteråt brukar jag ta en kaffe och en banan. Serveringen bjuder rikligt med tillfällen att studera olika barnfamiljers kostvanor. Längst ner i disken, i lagom ögonhöjd för en som just når över kanten, prålar ett rikt utbud av läskedrycker. I söndags stod en pappa vid disken med en parvel på ca två år. Pojken fick välja mellan Coca cola och någon av de andra roligt färgade dryckerna till korven och pommes fritten. Jag tror han valde colan.

Jag tänker på det när jag läser om en studie om barns vikt i dagens Svenska Dagblad. ("Fler fyraåringar väger för mycket", SvD 18/4-07)

Var femte fyraåring var överviktig 2002 mot tio procent 1982. Bland tioåringarna är resultaten mer nedslående. 30 procent av flickorna och 21 procent av pojkarna hade ett BMI över 25 (gränsen för övervikt) mot 14 respektive åtta procent 1982.

Forskarna är konfunderande. Ulf Holmbäck vid Akademiska sjukhuset spekulerar om mer tv-tittande, mer stillasittande, ändrade kostvanor. Studien som bygger på viktkurvor på barnavårdscentralerna ger inget svar.

När min vikt passerade 80-kilosgränsen häromåret sa min läkare att "stoppar du i dig mer kalorier än du gör av med går du upp i vikt". Så jag började äta mindre, motionera gjorde jag redan och kilon rasade. Nu äter jag mer och vikten har gått upp igen.

Så varför inte börja med att titta på matvanorna, reklamen och utbudet av designade söta produkter. Här finns ingen anledning att moralisera. Att vara förälder idag med detta överflöd av varor kan inte vara lätt. Ofta är det nyttigaste dyrast och skräpet billigast. Men visst finns det saker man kan göra:

Det tryck många känner att hämta barnen på dagis så tidigt som möjligt för att sedan släpa runt dem i affären. Outhärdligt för alla inblandade. Varför inte handla först och hämta barnen sedan?

Eller gå samman i matlag med grannarna och laga riktigt mat någon gång i veckan. Eller skapa fler kollektivhus med restauranger med riktigt mat i stället för allt färdiglagat. Drömmar och visioner, javisst, men utan våra drömmar levde vi fortfarande i grottor.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...