Fortsätt till huvudinnehåll

Du blir vad du äter

Ett par gånger i veckan går jag på Eriksdalsbadet, simmar, power-yogar och annat kul. Efteråt brukar jag ta en kaffe och en banan. Serveringen bjuder rikligt med tillfällen att studera olika barnfamiljers kostvanor. Längst ner i disken, i lagom ögonhöjd för en som just når över kanten, prålar ett rikt utbud av läskedrycker. I söndags stod en pappa vid disken med en parvel på ca två år. Pojken fick välja mellan Coca cola och någon av de andra roligt färgade dryckerna till korven och pommes fritten. Jag tror han valde colan.

Jag tänker på det när jag läser om en studie om barns vikt i dagens Svenska Dagblad. ("Fler fyraåringar väger för mycket", SvD 18/4-07)

Var femte fyraåring var överviktig 2002 mot tio procent 1982. Bland tioåringarna är resultaten mer nedslående. 30 procent av flickorna och 21 procent av pojkarna hade ett BMI över 25 (gränsen för övervikt) mot 14 respektive åtta procent 1982.

Forskarna är konfunderande. Ulf Holmbäck vid Akademiska sjukhuset spekulerar om mer tv-tittande, mer stillasittande, ändrade kostvanor. Studien som bygger på viktkurvor på barnavårdscentralerna ger inget svar.

När min vikt passerade 80-kilosgränsen häromåret sa min läkare att "stoppar du i dig mer kalorier än du gör av med går du upp i vikt". Så jag började äta mindre, motionera gjorde jag redan och kilon rasade. Nu äter jag mer och vikten har gått upp igen.

Så varför inte börja med att titta på matvanorna, reklamen och utbudet av designade söta produkter. Här finns ingen anledning att moralisera. Att vara förälder idag med detta överflöd av varor kan inte vara lätt. Ofta är det nyttigaste dyrast och skräpet billigast. Men visst finns det saker man kan göra:

Det tryck många känner att hämta barnen på dagis så tidigt som möjligt för att sedan släpa runt dem i affären. Outhärdligt för alla inblandade. Varför inte handla först och hämta barnen sedan?

Eller gå samman i matlag med grannarna och laga riktigt mat någon gång i veckan. Eller skapa fler kollektivhus med restauranger med riktigt mat i stället för allt färdiglagat. Drömmar och visioner, javisst, men utan våra drömmar levde vi fortfarande i grottor.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...