Fortsätt till huvudinnehåll

Du blir vad du äter

Ett par gånger i veckan går jag på Eriksdalsbadet, simmar, power-yogar och annat kul. Efteråt brukar jag ta en kaffe och en banan. Serveringen bjuder rikligt med tillfällen att studera olika barnfamiljers kostvanor. Längst ner i disken, i lagom ögonhöjd för en som just når över kanten, prålar ett rikt utbud av läskedrycker. I söndags stod en pappa vid disken med en parvel på ca två år. Pojken fick välja mellan Coca cola och någon av de andra roligt färgade dryckerna till korven och pommes fritten. Jag tror han valde colan.

Jag tänker på det när jag läser om en studie om barns vikt i dagens Svenska Dagblad. ("Fler fyraåringar väger för mycket", SvD 18/4-07)

Var femte fyraåring var överviktig 2002 mot tio procent 1982. Bland tioåringarna är resultaten mer nedslående. 30 procent av flickorna och 21 procent av pojkarna hade ett BMI över 25 (gränsen för övervikt) mot 14 respektive åtta procent 1982.

Forskarna är konfunderande. Ulf Holmbäck vid Akademiska sjukhuset spekulerar om mer tv-tittande, mer stillasittande, ändrade kostvanor. Studien som bygger på viktkurvor på barnavårdscentralerna ger inget svar.

När min vikt passerade 80-kilosgränsen häromåret sa min läkare att "stoppar du i dig mer kalorier än du gör av med går du upp i vikt". Så jag började äta mindre, motionera gjorde jag redan och kilon rasade. Nu äter jag mer och vikten har gått upp igen.

Så varför inte börja med att titta på matvanorna, reklamen och utbudet av designade söta produkter. Här finns ingen anledning att moralisera. Att vara förälder idag med detta överflöd av varor kan inte vara lätt. Ofta är det nyttigaste dyrast och skräpet billigast. Men visst finns det saker man kan göra:

Det tryck många känner att hämta barnen på dagis så tidigt som möjligt för att sedan släpa runt dem i affären. Outhärdligt för alla inblandade. Varför inte handla först och hämta barnen sedan?

Eller gå samman i matlag med grannarna och laga riktigt mat någon gång i veckan. Eller skapa fler kollektivhus med restauranger med riktigt mat i stället för allt färdiglagat. Drömmar och visioner, javisst, men utan våra drömmar levde vi fortfarande i grottor.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...