Fortsätt till huvudinnehåll

En television för eliten eller folket?

Tids nog kommer Sveriges Televisions nye programdirektör Annie Wegelius att få bekänna färg, om inte förr så när det blir dags att utse ny chef över SvT Drama efter Daniel Alfredssons framgångsrika period. Till dess avvaktar jag med omdömen. Men Magnus Erikssons krönika i söndagens Svenska Dagbladet (”Goda intervjuer räcker långt i tv”, SvD 1/4-07) får mig att fundera över förhållandet mellan en tv för folket och en tv för eliten. Annie Wegelius är enligt Eriksson en ”välkänd kolportör av plast-tv” som ”räknar tittare vilket noga taget inte är public service-bolagens uppgift”.
Jaså inte? Varför ska vi alla via mottagarlicenser (eller skatter som en del vill) betala en tv för eliten? Resonemanget liknar det som förts om Sveriges Radio och P1. Det handlar givetvis inte om tittarsiffror till varje pris, men finns det inte en tredje väg. En väg som går via kvalitetsprogram för en bred publik.
Hasse Alfredsson och Lasse Holmqvist
Till viss del handlar det om resurser. Fundera gärna över hur stor redaktion som låg bakom Lasse Holmqvists succéprogram "Här har du ditt liv" på 1980-talet och jämför med dagens outsourcade produktioner som bärs upp av minimiavlönade praktikanter i slimmade organistioner – eller för den delen Stina Dabrowskis budget för hennes annars utmärkta intervjuprogram på lördagarna i SvT.
Men det handlar lika mycket om inställningen.
En programledare som Lennart Hyland ansåg sig inte för fin för att leda lekprogram eller för folklig för att ta sig an svåra ämnen. Och han behärskade båda konsterna. Idag är man antingen Stina Dabrowski eller Filip och Fredrik.
Och vilka av dagens författare skulle likt Lars Forssell och Pär Rådström en gång i Paris 1953 ingå ”ett heligt avtal att dädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs 'fin' eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett”. (Lars Forssell, Nedslag 1969.)
Se där en utmaning för morgondagens tv.
Jag har skrivit om Pär Rådström på min hemsida
Fler bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Här kommer inte en kommentar om budgetar, tv för eliten eller nåt sånt utan helt enkelt ett tack för citatet från Lars Forssell. Vilken härlig läsning! Har inte sett det tidigare, men känner mig riktigt upplyft och inspirerad!

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...