Tids nog kommer Sveriges Televisions nye programdirektör Annie Wegelius att få bekänna färg, om inte förr så när det blir dags att utse ny chef över SvT Drama efter Daniel Alfredssons framgångsrika period. Till dess avvaktar jag med omdömen. Men Magnus Erikssons krönika i söndagens Svenska Dagbladet (”Goda intervjuer räcker långt i tv”, SvD 1/4-07) får mig att fundera över förhållandet mellan en tv för folket och en tv för eliten. Annie Wegelius är enligt Eriksson en ”välkänd kolportör av plast-tv” som ”räknar tittare vilket noga taget inte är public service-bolagens uppgift”.
Jaså inte? Varför ska vi alla via mottagarlicenser (eller skatter som en del vill) betala en tv för eliten? Resonemanget liknar det som förts om Sveriges Radio och P1. Det handlar givetvis inte om tittarsiffror till varje pris, men finns det inte en tredje väg. En väg som går via kvalitetsprogram för en bred publik.
Till viss del handlar det om resurser. Fundera gärna över hur stor redaktion som låg bakom Lasse Holmqvists succéprogram "Här har du ditt liv" på 1980-talet och jämför med dagens outsourcade produktioner som bärs upp av minimiavlönade praktikanter i slimmade organistioner – eller för den delen Stina Dabrowskis budget för hennes annars utmärkta intervjuprogram på lördagarna i SvT.
Men det handlar lika mycket om inställningen.
En programledare som Lennart Hyland ansåg sig inte för fin för att leda lekprogram eller för folklig för att ta sig an svåra ämnen. Och han behärskade båda konsterna. Idag är man antingen Stina Dabrowski eller Filip och Fredrik.
Och vilka av dagens författare skulle likt Lars Forssell och Pär Rådström en gång i Paris 1953 ingå ”ett heligt avtal att dädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs 'fin' eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett”. (Lars Forssell, Nedslag 1969.)
Se där en utmaning för morgondagens tv.
Jag har skrivit om Pär Rådström på min hemsida
Fler bloggar om public service
Kommentarer