Fortsätt till huvudinnehåll

En television för eliten eller folket?

Tids nog kommer Sveriges Televisions nye programdirektör Annie Wegelius att få bekänna färg, om inte förr så när det blir dags att utse ny chef över SvT Drama efter Daniel Alfredssons framgångsrika period. Till dess avvaktar jag med omdömen. Men Magnus Erikssons krönika i söndagens Svenska Dagbladet (”Goda intervjuer räcker långt i tv”, SvD 1/4-07) får mig att fundera över förhållandet mellan en tv för folket och en tv för eliten. Annie Wegelius är enligt Eriksson en ”välkänd kolportör av plast-tv” som ”räknar tittare vilket noga taget inte är public service-bolagens uppgift”.
Jaså inte? Varför ska vi alla via mottagarlicenser (eller skatter som en del vill) betala en tv för eliten? Resonemanget liknar det som förts om Sveriges Radio och P1. Det handlar givetvis inte om tittarsiffror till varje pris, men finns det inte en tredje väg. En väg som går via kvalitetsprogram för en bred publik.
Hasse Alfredsson och Lasse Holmqvist
Till viss del handlar det om resurser. Fundera gärna över hur stor redaktion som låg bakom Lasse Holmqvists succéprogram "Här har du ditt liv" på 1980-talet och jämför med dagens outsourcade produktioner som bärs upp av minimiavlönade praktikanter i slimmade organistioner – eller för den delen Stina Dabrowskis budget för hennes annars utmärkta intervjuprogram på lördagarna i SvT.
Men det handlar lika mycket om inställningen.
En programledare som Lennart Hyland ansåg sig inte för fin för att leda lekprogram eller för folklig för att ta sig an svåra ämnen. Och han behärskade båda konsterna. Idag är man antingen Stina Dabrowski eller Filip och Fredrik.
Och vilka av dagens författare skulle likt Lars Forssell och Pär Rådström en gång i Paris 1953 ingå ”ett heligt avtal att dädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs 'fin' eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, om så med dagg och lansar, intränga även i de enklaste underhållningsprogram för att upplysa en häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett”. (Lars Forssell, Nedslag 1969.)
Se där en utmaning för morgondagens tv.
Jag har skrivit om Pär Rådström på min hemsida
Fler bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Här kommer inte en kommentar om budgetar, tv för eliten eller nåt sånt utan helt enkelt ett tack för citatet från Lars Forssell. Vilken härlig läsning! Har inte sett det tidigare, men känner mig riktigt upplyft och inspirerad!

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...