Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan:
Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar,
en stunds balansgång på stenmuren,
ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben,
änderna och svanarna i vattnet under bron,
en katt som springer över gångvägen.
Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska:
– Morfar titta här!
En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel.
Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på.
Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga,
det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken.
Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre.
Den stora gungan i lekparken nere vid vattnet som en vanlig fredagseftermiddag kunde förvandlas till Gotlandsfärjan i full storm, allt medan fritidsbåtar och passagerbåtar passerade i sundet utanför.
Men också bångliga overaller som måste krängas av genast när någon blev kissnödig på vägen hem i vinterkylan.
Brottningsmatcher i barnvagnen, gråtattacker och vredesutbrott.
Enträget, men ibland lönsamt, tjat om glass och risifrutti när vi passerade den lilla Coop-butiken.
Backarna och trapporna som aldrig tog slut på väg upp mot huset på höjden.
Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar,
en stunds balansgång på stenmuren,
ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben,
änderna och svanarna i vattnet under bron,
en katt som springer över gångvägen.
Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska:
– Morfar titta här!
En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel.
Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga,
det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken.
Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre.
Den stora gungan i lekparken nere vid vattnet som en vanlig fredagseftermiddag kunde förvandlas till Gotlandsfärjan i full storm, allt medan fritidsbåtar och passagerbåtar passerade i sundet utanför.
Brottningsmatcher i barnvagnen, gråtattacker och vredesutbrott.
Enträget, men ibland lönsamt, tjat om glass och risifrutti när vi passerade den lilla Coop-butiken.
Backarna och trapporna som aldrig tog slut på väg upp mot huset på höjden.
*
Livet går vidare. Jag vet att det kommer att bli nya omgivningar att utforska. Men både de och jag blir äldre. Och åren på den egensinniga lilla ön kommer aldrig att komma tillbaka.
Kommentarer