Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker.

Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid.

1968 var ett mörkare år. När studenterna i Stockholm ockuperade Kårhuset i protest mot den nya studieordningen cyklade jag de fem milen från vårt sommarställe i Mölnbo. Det jag minns mest är den hatiska stämningen i Spökparken utanför Kårhuset bland alla motdemonstranter från Demokratisk allians och andra grupper på högerkanten. 

Den 21 augusti samma år invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien för att stoppa den pågående liberaliseringen – Pragvåren. Jag satt på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Det rådde en ödesmättad stämning i de varma augustikvällarna. Ockupationen ledde till stora protester som fick den annars så splittrade vänstern att samsas med socialdemokratin i ett stort fackeltåg. Vi höll andan. Skulle det bli världskrig nu? Men supermakternas intressesfärer bestod. Väst gjorde inget för Tjeckoslovakien, den gången heller.

Jag sov alltmer sällan hemma. Helgerna tillbringade jag i ett kollektiv på Resarö utanför Vaxholm eller hemma hos illustratören Cecilia Torudd och hennes dåvarande sambo Stig Unge på Lützengatan på Östermalm i Stockholm. En ung Ann Zacharias (t.o.m. yngre än jag) skymtade förbi då och då i den stora lägenheten. Jag jobbade med barnlek på Stockholms stadsmuseum och Nordiska museet. Varje museum med självaktning skaffade lekhörnor efter förebild från Moderna museet. Leken bestod mest av att barnen hoppade i skumgummiblock, men där fanns också aktiviteter som målning, modellbygge och annat med anknytning till museets verksamhet.

Det fanns en föreställning inom delar av vänstern att samhällets olycksbarn – a-lagare, knarkare och andra utslagna – i Bakunins anda utgjorde en slags revolutionär förtrupp. Att trasproletariatet, som Karl Marx kallade dessa grupper, sällan spelat någon progressiv roll i kampen, snarare tvärtom, hindrade oss inte från att ordna Alternativ jul på Konstfack i Stockholm och på andra ställen runtom i landet. Arrangemanget utgjorde i lika hög grad en protest mot ett alltmer kommersialiserat julfirande och ett ställningstagande för de som inte kunde ta del av denna.

Sommaren 1969 landsteg den första människan på månen. Jag blev hang-around till folkrockbandet Träd, Gräs och Stenar och åkte på turné med delar av bandet i regi av Rikskonserter bland daghem och förskolor i Värmland och Västergötland. Temat var musiklek. Våra skäggiga och långhåriga varelser utgjorde en slående kontrast i de städade småsamhällen vi besökte. Somrarna tillbringade jag med bandet på olika gårdar man hyrt i Hälsingland, när jag inte jobbade extra som ”blixtgubbe” i Stockholms hamn. På Delsbostämman kunde den nya folkrocken möta den traditionella svenska spelmansmusiken och besökarna strömmade till i tiotusentals.

Bland alla runt bandet fanns också musikern och kompositören Folke Rabe som tillsammans med Bo Anders Persson i bandet öppnade dörrarna för mig till musiker som Terry Riley. Bo Anders skrattade gott när Bob Dylan gjorde Nashville Skyline ihop med Johnny Cash, jämte John Wayne, vänsterns kulturella hatobjekt nummer ett.

Vi bodde då på Sandfjärdsgatan i Årsta, ett antal höghus och några låghuslängor i Årsta i södra Stockholm. Intresserad av allt som rörde sig gick jag på ett opinionsmöte om stadsplanering på Forum vid Årsta torg. En grupp medborgare hade genom olika aktioner visat på hur man skulle kunna göra stadsdelen mer människovänlig genom att stoppa genomfartstrafiken, anlägga grönområden och parklekar. Jag blev raskt indragen i gruppens arbete. Där lärde jag känna Bengt och Iréne Sjöblom, inredningsarkitekt respektive textilkonstnär. Deras ombonade lägenhet i ett av höghusen blev ett andra hem för mig. Vi lyckades inte ändra några stadsplaner – det här var bilismens och betongsossarnas epok – men jag kom på så vis i kontakt med Arkiv samtal (ej att beblanda med podden med samma namn) och Tomas Wieslander (senare mer känd som upphovsman till historierna om Mamma Muh). Gruppen jobbade med stadsplanering, bygglekar (jag hittar ingen bättre exempel än detta) och andra aktiviteter, i hög grad med inspiration från Danmark. Tanken bakom nätverket (som vi skulle sagt idag) var att utbyta erfarenheter från olika lokala aktioner. Därav namnen

Mitt i allt detta läste jag, hemma fanns mängder av den aktuella samtidslitteraturen. Jag var också en flitig besökare av stadens antikvariat. Sommaren 1967 låg jag i en eka på landet och lästa min fars exemplar av Jan Myrdals Samtida bekännelser… fylld av hans förstrykningar. En värld utanför Europa öppnade sig. Det JM skrev om de intellektuellas ansvar satte djupa spår. På gymnasiet gjorde jag ett specialarbete om Strindbergsfejden som jag redovisade för mina lärare i svenska och historia. Jag gick ut gymnasiet (utan mössa) med goda betyg i de ämnen som intresserade mig och streck i andra, som franska och idrott (ej närvarande)

Livet som ung vuxen kunde börja. 

Med Rikskonserter på turné. Jag längst till vänster. Thomas Mera Gartz (Träd, Gräs och Stenar, 2:a från vänster), Solveig Rabe (Rikskonserter, 3:e fr. v.), Bo Anders Persson (TGS, 2:a fr. h. och Torbjörn Abelli (TGS, längst till höger). Foto: Privat.


Bengt Sjöblom har jag porträtterat i ett minnesord när han alltför ung avled 2006.

Om Min väg till boken har jag skrivit i annat sammanhang.

Texten  ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här

Kommentarer

L-I sa…
Vilket roligt liv du levde som ung Tom!

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...