Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker.

Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid.

1968 var ett mörkare år. När studenterna i Stockholm ockuperade Kårhuset i protest mot den nya studieordningen cyklade jag de fem milen från vårt sommarställe i Mölnbo. Det jag minns mest är den hatiska stämningen i Spökparken utanför Kårhuset bland alla motdemonstranter från Demokratisk allians och andra grupper på högerkanten. 

Den 21 augusti samma år invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien för att stoppa den pågående liberaliseringen – Pragvåren. Jag satt på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Det rådde en ödesmättad stämning i de varma augustikvällarna. Ockupationen ledde till stora protester som fick den annars så splittrade vänstern att samsas med socialdemokratin i ett stort fackeltåg. Vi höll andan. Skulle det bli världskrig nu? Men supermakternas intressesfärer bestod. Väst gjorde inget för Tjeckoslovakien, den gången heller.

Jag sov alltmer sällan hemma. Helgerna tillbringade jag i ett kollektiv på Resarö utanför Vaxholm eller hemma hos illustratören Cecilia Torudd och hennes dåvarande sambo Stig Unge på Lützengatan på Östermalm i Stockholm. En ung Ann Zacharias (t.o.m. yngre än jag) skymtade förbi då och då i den stora lägenheten. Jag jobbade med barnlek på Stockholms stadsmuseum och Nordiska museet. Varje museum med självaktning skaffade lekhörnor efter förebild från Moderna museet. Leken bestod mest av att barnen hoppade i skumgummiblock, men där fanns också aktiviteter som målning, modellbygge och annat med anknytning till museets verksamhet.

Det fanns en föreställning inom delar av vänstern att samhällets olycksbarn – a-lagare, knarkare och andra utslagna – i Bakunins anda utgjorde en slags revolutionär förtrupp. Att trasproletariatet, som Karl Marx kallade dessa grupper, sällan spelat någon progressiv roll i kampen, snarare tvärtom, hindrade oss inte från att ordna Alternativ jul på Konstfack i Stockholm och på andra ställen runtom i landet. Arrangemanget utgjorde i lika hög grad en protest mot ett alltmer kommersialiserat julfirande och ett ställningstagande för de som inte kunde ta del av denna.

Sommaren 1969 landsteg den första människan på månen. Jag blev hang-around till folkrockbandet Träd, Gräs och Stenar och åkte på turné med delar av bandet i regi av Rikskonserter bland daghem och förskolor i Värmland och Västergötland. Temat var musiklek. Våra skäggiga och långhåriga varelser utgjorde en slående kontrast i de städade småsamhällen vi besökte. Somrarna tillbringade jag med bandet på olika gårdar man hyrt i Hälsingland, när jag inte jobbade extra som ”blixtgubbe” i Stockholms hamn. På Delsbostämman kunde den nya folkrocken möta den traditionella svenska spelmansmusiken och besökarna strömmade till i tiotusentals.

Bland alla runt bandet fanns också musikern och kompositören Folke Rabe som tillsammans med Bo Anders Persson i bandet öppnade dörrarna för mig till musiker som Terry Riley. Bo Anders skrattade gott när Bob Dylan gjorde Nashville Skyline ihop med Johnny Cash, jämte John Wayne, vänsterns kulturella hatobjekt nummer ett.

Vi bodde då på Sandfjärdsgatan i Årsta, ett antal höghus och några låghuslängor i Årsta i södra Stockholm. Intresserad av allt som rörde sig gick jag på ett opinionsmöte om stadsplanering på Forum vid Årsta torg. En grupp medborgare hade genom olika aktioner visat på hur man skulle kunna göra stadsdelen mer människovänlig genom att stoppa genomfartstrafiken, anlägga grönområden och parklekar. Jag blev raskt indragen i gruppens arbete. Där lärde jag känna Bengt och Iréne Sjöblom, inredningsarkitekt respektive textilkonstnär. Deras ombonade lägenhet i ett av höghusen blev ett andra hem för mig. Vi lyckades inte ändra några stadsplaner – det här var bilismens och betongsossarnas epok – men jag kom på så vis i kontakt med Arkiv samtal (ej att beblanda med podden med samma namn) och Tomas Wieslander (senare mer känd som upphovsman till historierna om Mamma Muh). Gruppen jobbade med stadsplanering, bygglekar (jag hittar ingen bättre exempel än detta) och andra aktiviteter, i hög grad med inspiration från Danmark. Tanken bakom nätverket (som vi skulle sagt idag) var att utbyta erfarenheter från olika lokala aktioner. Därav namnen

Mitt i allt detta läste jag, hemma fanns mängder av den aktuella samtidslitteraturen. Jag var också en flitig besökare av stadens antikvariat. Sommaren 1967 låg jag i en eka på landet och lästa min fars exemplar av Jan Myrdals Samtida bekännelser… fylld av hans förstrykningar. En värld utanför Europa öppnade sig. Det JM skrev om de intellektuellas ansvar satte djupa spår. På gymnasiet gjorde jag ett specialarbete om Strindbergsfejden som jag redovisade för mina lärare i svenska och historia. Jag gick ut gymnasiet (utan mössa) med goda betyg i de ämnen som intresserade mig och streck i andra, som franska och idrott (ej närvarande)

Livet som ung vuxen kunde börja. 

Med Rikskonserter på turné. Jag längst till vänster. Thomas Mera Gartz (Träd, Gräs och Stenar, 2:a från vänster), Solveig Rabe (Rikskonserter, 3:e fr. v.), Bo Anders Persson (TGS, 2:a fr. h. och Torbjörn Abelli (TGS, längst till höger). Foto: Privat.


Bengt Sjöblom har jag porträtterat i ett minnesord när han alltför ung avled 2006.

Om Min väg till boken har jag skrivit i annat sammanhang.

Texten  ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här

Kommentarer

L-I sa…
Vilket roligt liv du levde som ung Tom!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...