Uppdaterad 2025-11-17
En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z.
SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i ett kommanditbolag. I det skulle intresserade kunna köpa andelar och sedan dra av för bolagets förluster på skatten. En förtäckt form av statligt stöd, menade kritikerna, inte utan fog.
Själv fick jag gå med tiggarstaven. Jag sökte bland annat upp Tore Browaldh, Handelsbankens tidigare vd, och en tillskyndare av tidningen vid dess start, i bankens palats vid Kungsträdgården. Om han bidrog med något denna gång minns jag inte. En eftermiddag tillbringade jag hos författaren Ivar Lo-Johansson medan skymningen sänkte sig över Riddarfjärden. Över varsitt glas portvin förhörde han sig om min syn på den samtida litteraturen, läget för tidningen etc. alltmedan Lena vankade i parken utanför med den nyfödde sonen i barnvagn. Vi hade räknat med att besöket skulle vara snabbt överståndet. ”Tidningsägare vill jag inte bli”, sa den åldrade författaren, men överräckte ett kuvert med tio ovikta tusenlappar när vi skiljdes åt.
Föreningen arbetade för att väcka opinion mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan och i försvarsfrågan. Åke Kilander och jag medverkade på Svensk folkriksdag för nedrustning 1982. Vårt budskap till det samlade Folkrörelsesverige var att de dåvarande supermakterna (Sovjetunionen och USA) var dom som skulle nedrusta. Sverige behövde ett starkt försvar baserat på allmän värnplikt (en åsikt jag fortfarande förespråkar). Att vårt budskap inte möttes av någon större entusiasm i den då nedrustningsivrande församlingen, är en underdrift.
Vi ansökte om medlemskap i Svenska FN-förbundet och tog kontakter med Centralförbundet Folk och försvar. Där möttes vi av dåvarande generalsekreteraren Roland Morell, som måste betraktat vårt närmande med skepsis med tanke på hans förflutna i kretsarna kring IB och Stay Behind-rörelsen.
Efter att ha förlorat två val i rad gick Socialdemokraterna till offensiv på kulturområdet inför valet 1982. Jag fann mig plötsligt inbjuden till en stor kulturkonferens på arbetarrörelsens högborg Brunnsvik tillsammans med representanter för allehanda organisationer inom och utanför arbetarrörelsen.
På vägen upp till Ludvika delade jag tågkupé med Maj-Britt Theorin som misstänksamt betraktade den försvarsvänlige ”maoisten” mitt emot henne. Vårt senaste möte på Folkriksdagen för nedrustning hade ju varit en aning frostigt.
Blivande utbildningsminister Bengt Göransson, som alltid framhöll folkrörelsegrenen inom arbetarrörelsen, höll samma år ett bejublat inledningsanförande på Folket i Bilds årsstämma. Han hade haft kontakter med fibbaren Knut Lindelöf och författaren och FiB-krönikören Gunnar Ohrlander i skolfrågan. Jag uppfattade hans intresse för oss som genuint även om det också var ett valframträdande.
Efter två år började krafterna tryta (jag hade redan haft en utmattningsepisod på Ordfront) och jag steg av som ordförande och växlade ner, först till vice ordförande och sedermera sekreterare i styrelsen. Ansvar och samvetsgrant arbete har jag alltid uppskattat, titlarna har varit mindre viktiga.
SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i ett kommanditbolag. I det skulle intresserade kunna köpa andelar och sedan dra av för bolagets förluster på skatten. En förtäckt form av statligt stöd, menade kritikerna, inte utan fog.
Själv fick jag gå med tiggarstaven. Jag sökte bland annat upp Tore Browaldh, Handelsbankens tidigare vd, och en tillskyndare av tidningen vid dess start, i bankens palats vid Kungsträdgården. Om han bidrog med något denna gång minns jag inte. En eftermiddag tillbringade jag hos författaren Ivar Lo-Johansson medan skymningen sänkte sig över Riddarfjärden. Över varsitt glas portvin förhörde han sig om min syn på den samtida litteraturen, läget för tidningen etc. alltmedan Lena vankade i parken utanför med den nyfödde sonen i barnvagn. Vi hade räknat med att besöket skulle vara snabbt överståndet. ”Tidningsägare vill jag inte bli”, sa den åldrade författaren, men överräckte ett kuvert med tio ovikta tusenlappar när vi skiljdes åt.
Föreningen arbetade för att väcka opinion mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan och i försvarsfrågan. Åke Kilander och jag medverkade på Svensk folkriksdag för nedrustning 1982. Vårt budskap till det samlade Folkrörelsesverige var att de dåvarande supermakterna (Sovjetunionen och USA) var dom som skulle nedrusta. Sverige behövde ett starkt försvar baserat på allmän värnplikt (en åsikt jag fortfarande förespråkar). Att vårt budskap inte möttes av någon större entusiasm i den då nedrustningsivrande församlingen, är en underdrift.
Vi ansökte om medlemskap i Svenska FN-förbundet och tog kontakter med Centralförbundet Folk och försvar. Där möttes vi av dåvarande generalsekreteraren Roland Morell, som måste betraktat vårt närmande med skepsis med tanke på hans förflutna i kretsarna kring IB och Stay Behind-rörelsen.
Efter att ha förlorat två val i rad gick Socialdemokraterna till offensiv på kulturområdet inför valet 1982. Jag fann mig plötsligt inbjuden till en stor kulturkonferens på arbetarrörelsens högborg Brunnsvik tillsammans med representanter för allehanda organisationer inom och utanför arbetarrörelsen.
På vägen upp till Ludvika delade jag tågkupé med Maj-Britt Theorin som misstänksamt betraktade den försvarsvänlige ”maoisten” mitt emot henne. Vårt senaste möte på Folkriksdagen för nedrustning hade ju varit en aning frostigt.
Blivande utbildningsminister Bengt Göransson, som alltid framhöll folkrörelsegrenen inom arbetarrörelsen, höll samma år ett bejublat inledningsanförande på Folket i Bilds årsstämma. Han hade haft kontakter med fibbaren Knut Lindelöf och författaren och FiB-krönikören Gunnar Ohrlander i skolfrågan. Jag uppfattade hans intresse för oss som genuint även om det också var ett valframträdande.
Efter två år började krafterna tryta (jag hade redan haft en utmattningsepisod på Ordfront) och jag steg av som ordförande och växlade ner, först till vice ordförande och sedermera sekreterare i styrelsen. Ansvar och samvetsgrant arbete har jag alltid uppskattat, titlarna har varit mindre viktiga.
*
Tidningens upplaga sjönk gradvis under hela 1980-talet. Många aktivister hade gått vidare i livet, utbildat sig, bildat familj. Det var Reagans, Thatchers och Deng Xiaopings tid. Även i Sverige blåste högervindar. En konkurs, för att rädda tidningen, blåste alla medarbetare på innestående honorar, dvs allt det vi anklagat rivalen Johan Ehrenberg på Etc för. Utgivningsbeviset ägdes av föreningen vilket möjliggjorde fortsatt utgivning.
Jag behöll olika funktioner på tidningen och i föreningen under större delen av decenniet. När tidningen utlyste tjänsten som kulturredaktör efter Nils Granberg, sökte jag och fick jobbet. Min främsta merit i Nils ögon var att jag läst och skrivit om Colin Wilsons klassiker The Outsider. Också det något att ha på sin CV.
Jag behöll olika funktioner på tidningen och i föreningen under större delen av decenniet. När tidningen utlyste tjänsten som kulturredaktör efter Nils Granberg, sökte jag och fick jobbet. Min främsta merit i Nils ögon var att jag läst och skrivit om Colin Wilsons klassiker The Outsider. Också det något att ha på sin CV.
Lena pluggade och vi hade ont om pengar. Jag kombinerade deltidstjänsten på Folket i Bild med jobbet som frilansande förlagsredaktör – och bussförare. En gång intervjuade jag Fria Proteatern iklädd SL-uniform. Passande, tyckte de, med tanke på tidningens paroll ”För en folkets kultur”. Så småningom avvecklade jag mig själv och fortsatte som oavlönad ansvarig för kulturmaterialet ytterligare en tid.
1980-talet gick mot sitt slut. Sovjet drevs ut ur Afghanistan och Berlinmuren föll.
Men då hade jag redan gått vidare. Jag vill skriva eget. Inspirationen kom från oväntat håll.
.jpg)
Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Kommentarer