Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker.
Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid.
1968 var ett mörkare år. När studenterna i Stockholm ockuperade Kårhuset i protest mot den nya studieordningen cyklade jag de fem milen från vårt sommarställe i Mölnbo. Det jag minns mest är den hatiska stämningen i Spökparken utanför Kårhuset bland alla motdemonstranter från Demokratisk allians och andra grupper på högerkanten.
Den 21 augusti samma år invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien för att stoppa den pågående liberaliseringen – Pragvåren. Jag satt på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Det rådde en ödesmättad stämning i de varma augustikvällarna. Ockupationen ledde till stora protester som fick den annars så splittrade vänstern att samsas med socialdemokratin i ett stort fackeltåg. Vi höll andan. Skulle det bli världskrig nu? Men supermakternas intressesfärer bestod. Väst gjorde inget för Tjeckoslovakien, den gången heller.
Jag sov alltmer sällan hemma. Helgerna tillbringade jag i ett kollektiv på Resarö utanför Vaxholm eller hemma hos illustratören Cecilia Torudd och hennes dåvarande sambo Stig Unge på Lützengatan på Östermalm i Stockholm. En ung Ann Zacharias (t.o.m. yngre än jag) skymtade förbi då och då i den stora lägenheten. Jag jobbade med barnlek på Stockholms stadsmuseum och Nordiska museet. Varje museum med självaktning skaffade lekhörnor efter förebild från Moderna museet. Leken bestod mest av att barnen hoppade i skumgummiblock, men där fanns också aktiviteter som målning, modellbygge och annat med anknytning till museets verksamhet.
Det fanns en föreställning inom delar av vänstern att samhällets olycksbarn – a-lagare, knarkare och andra utslagna – i Bakunins anda utgjorde en slags revolutionär förtrupp. Att trasproletariatet, som Karl Marx kallade dessa grupper, sällan spelat någon progressiv roll i kampen, snarare tvärtom, hindrade oss inte från att ordna Alternativ jul på Konstfack i Stockholm och på andra ställen runtom i landet. Arrangemanget utgjorde i lika hög grad en protest mot ett alltmer kommersialiserat julfirande och ett ställningstagande för de som inte kunde ta del av denna.
Sommaren 1969 landsteg den första människan på månen. Jag blev hang-around till folkrockbandet Träd, Gräs och Stenar och åkte på turné med delar av bandet i regi av Rikskonserter bland daghem och förskolor i Värmland och Västergötland. Temat var musiklek. Våra skäggiga och långhåriga varelser utgjorde en slående kontrast i de städade småsamhällen vi besökte. Somrarna tillbringade jag med bandet på olika gårdar man hyrt i Hälsingland, när jag inte jobbade extra som ”blixtgubbe” i Stockholms hamn. På Delsbostämman kunde den nya folkrocken möta den traditionella svenska spelmansmusiken och besökarna strömmade till i tiotusentals.
Bland alla runt bandet fanns också musikern och kompositören Folke Rabe som tillsammans med Bo Anders Persson i bandet öppnade dörrarna för mig till musiker som Terry Riley. Bo Anders skrattade gott när Bob Dylan gjorde Nashville Skyline ihop med Johnny Cash, jämte John Wayne, vänsterns kulturella hatobjekt nummer ett.
Vi bodde då på Sandfjärdsgatan i Årsta, ett antal höghus och några låghuslängor i Årsta i södra Stockholm. Intresserad av allt som rörde sig gick jag på ett opinionsmöte om stadsplanering på Forum vid Årsta torg. En grupp medborgare hade genom olika aktioner visat på hur man skulle kunna göra stadsdelen mer människovänlig genom att stoppa genomfartstrafiken, anlägga grönområden och parklekar. Jag blev raskt indragen i gruppens arbete. Där lärde jag känna Bengt och Iréne Sjöblom, inredningsarkitekt respektive textilkonstnär. Deras ombonade lägenhet i ett av höghusen blev ett andra hem för mig. Vi lyckades inte ändra några stadsplaner – det här var bilismens och betongsossarnas epok – men jag kom på så vis i kontakt med Arkiv samtal (ej att beblanda med podden med samma namn) och Tomas Wieslander (senare mer känd som upphovsman till historierna om Mamma Muh). Gruppen jobbade med stadsplanering, bygglekar (jag hittar ingen bättre exempel än detta) och andra aktiviteter, i hög grad med inspiration från Danmark. Tanken bakom nätverket (som vi skulle sagt idag) var att utbyta erfarenheter från olika lokala aktioner. Därav namnen
Mitt i allt detta läste jag, hemma fanns mängder av den aktuella samtidslitteraturen. Jag var också en flitig besökare av stadens antikvariat. Sommaren 1967 låg jag i en eka på landet och lästa min fars exemplar av Jan Myrdals Samtida bekännelser… fylld av hans förstrykningar. En värld utanför Europa öppnade sig. Det JM skrev om de intellektuellas ansvar satte djupa spår. På gymnasiet gjorde jag ett specialarbete om Strindbergsfejden som jag redovisade för mina lärare i svenska och historia. Jag gick ut gymnasiet (utan mössa) med goda betyg i de ämnen som intresserade mig och streck i andra, som franska och idrott (ej närvarande)
Livet som ung vuxen kunde börja.
 |
| Med Rikskonserter på turné. Jag längst till vänster. Thomas Mera Gartz (Träd, Gräs och Stenar, 2:a från vänster), Solveig Rabe (Rikskonserter, 3:e fr. v.), Bo Anders Persson (TGS, 2:a fr. h. och Torbjörn Abelli (TGS, längst till höger). Foto: Privat. |
Bengt Sjöblom har jag porträtterat i ett minnesord när han alltför ung avled 2006.
Om ”Min väg till boken” har jag skrivit i annat sammanhang.
Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Kommentarer