Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna.
En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särskilt hedervärd.
En annan intervju, med Ulla-Britt Antman, styrelseledamot, nykter alkoholist och nära vän med Nils Bejerot väckte starka reaktioner från annat håll. RFHL, Nils Bejerots svurna fiender i narkotikafrågan, krävde ett motinlägg.
Arbetet var tungrott. Föreningen som ägde tidningen var demokratiskt uppbyggd, med styrelse, redaktionskommitté och föreningsstämmor. Evighetslånga styrelse- och arbetsutskottsmöten avlöste varandra. Ansvarsfördelningen mellan redaktion och redaktionskommitté var allt annat glasklar. En opposition mot tidningens inriktning började formera sig på initiativ av bl.a. Jan Stolpe och hans dåvarande sambo Ylva Holm. I kretsen ingick bland andra Jan Guillou, som just återvänt från Irak, där han tillsammans med sin hustru Marina Stagh arbetat på en bok om landet, Peter Larsson från Lund med flera. Jan Guillou lanserade sig vid ett tillfälle som ny ordförande och ansvarig utgivare, utan att någon nappade. Kretsen som sågs en eller två gånger saknade partipolitiska band. Dåvarande KFML hade förvisso en fraktionsgrupp i föreningen, men hur ofta den sågs eller vad de diskuterade hade jag ingen insikt i. Föreningens dåvarande ordförande ringde och bjöd in mig till ett möte med gruppen innan hen insåg att jag stod utanför.
Vår inspiration kom främst från m-l-rörelsen i Norge och författare som Dag Solstad, Tor Obrestad, Jon Michelet. Idel män – de flesta nära vänner till Jan och Ylva – och som tycktes oss överlägsna både i sin praktik (de flesta tungt vägande namn som författare sedan 1960-talet) och teori. Man hade också lyckats etablera en dagstidning, Klassekampen, och ett bokförlag, Oktober, som lever än i dag
När jag, och flera med mig, så småningom närmade oss Sveriges Kommunistiska Parti som KFML då bytt namn till, insåg jag hur oförstående man var för en rörelse som Folket i Bild. Det ”riktiga” politiska arbetet utfördes på arbetsplatserna och fackföreningsrörelsen, var uppfattningen. Inom kulturfronten hölls lärare, bibliotekarier samt en och annan konstnär och författare. Löst folk i ”mellanskiktet” som man inte riktigt visste var man hade. Kampen om tidningens inriktning kom således att föras på två fronter, internt inom föreningen och externt gentemot partiet. Och så småningom också inom gruppen, men det är en senare historia.
För att rycka upp arbetet beslöt styrelsen utlysa en sjätte redaktörstjänst med inriktning på reportagen. När tjänsten inte gick till Jan Guillou lämnade han tidningen med buller och bång och grundlade myten att han ”fått sparken för att han var för lite kommunist” (till skillnad från sin tid i Bonnierägda FiB-aktuellt där han ”fått sparken för att han var för mycket kommunist”).
Bakgrunden var enklare än så. Ingen stod ut med hans arrogans och arbetsstil. Att inte vilja skura toaletterna, som andra anställda tillhölls att göra, må väl vara en sak. Sån var ju tidsandan: Torka upp din egen och andras skit. Med hans attityd mot andra anställda var det värre. Om en redaktionskollega kunde han säga att hen var Sveriges näst sämsta journalist. (Sämst var tydligen en stackare på den fackliga Kommunalarbetaren.) Att ha Jan på vår redaktion var som att ha Zlatan i ett division 2-lag. Det var som kontrakterad frilansmedarbetare vi ville ha honom. Men det ville inte Jan.
Brytningen var dock inte allvarligare än att Jan något år senare återkom med en serie artistporträtt för tidningen. Som frilans. Men då hade jag redan gått vidare till jobbet som redaktör på Ordfronts förlag.
Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Kommentarer
Det skulle vara en tidning som skulle ta in det som inte kunde skrivas i andra tidningar . Visselblåsare skulle vara säkra på att anonymiteten skulle skyddas.
Jan Guillou hade gnistan och drivet som skulle hålla Fib/K på banan. Nu blev det inte så. Tidningen seglade långsamt in i tystnaden...
Att flytta fram ”till” i meningen började som barnspråk: ”Ja vill ha en till bulle!” Sedan anammade de vuxna svensktalande detta barnspråk. Nu minns icke de äldre, hur de en gång talade.