Fortsätt till huvudinnehåll

Beslut är fattat

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt, den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!)

Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.

Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.

Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.




Kommentarer

Erik Wijk sa…
Stor igenkänning från de tre år jag hade mamma i denna sväng för nu snart tio år sedan. Plågad personal, en uppgivenhet som ofta oförklarligt satt i väggarna. Den dysfuntionella byråkratin. Vissa undantag som gjorde livet lite lättare men som också snart blev uppgivna och ofta flydde fältet. Ändå fanns det något enstaka ställe där något mänskligare anda tycktes råda (där var också chefen en sällsynt ödmjuk och sympatisk typ, ingen chefstyp alls - kan det bli så avgörande? - jag vet inte) men det stället valde min 70-åriga mamma bort pga alla döende 90-åringar. Till slut fick vi plats på det så välansedda men svindyra Stockholms sjukhem (men mamma fick en av de få kommunpröjsade platserna, 8 egna kvadratmeter). Där dog hon inom en vecka, hittad på golvet utan att de ens kunde fastställa dödsdatum (alltför otät tillsyn) och utan att de kontaktat anhöriga (mig) trots att de i journalen för de sista dygnen flera ggr antecknat kraftig ångest. Hoppas ni har bättre tur, Tom!
Tom Carlson sa…
Vår mor har nu fått plats på ett permanent boende i södra Stockholm. Personalen verkar motiverad och inriktad på att göra ett bra jobb. Och lite högre personaltäthet. Jag tror det är ett bra ställe. Mer osäker är jag om det kommer att dämpa hennes oro och längtan hem till den egna lägenheten. Ålderdomen är inte alltid så rolig.
Erik Wijk sa…
Ålderdomen är en tid av relativ smärta och lidande i syfte att göra döden mer välkommen.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...