Noterat maj 2015

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck

 *

Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min kommentar om detta inlägg)

*

Den lilla sagan om pojken har en fortsättning:

När pojken är åtta år gifter hans pappa och mamma om sig. Med varandra. Den sommaren får han en cykel. En riktig, med två hjul och kedja. Samma höst flyttar de till Årsta. Han får ett eget rum, med säng, skrivbord och en lampa som går att tända och släcka. Mormor har rummet innanför hans. Mamma och pappa sover i en bäddsoffa i vardagsrummet.
Hans mamma jobbar på kontor inne i city. Ibland är hon ledig på fredagarna. Då städar de. Han torkar alla lister längs golvet i vardagsrummet. På våren hänger pappan och mamman ut alla kläder på vädring på balkongen. Han lär sig att vända ut och in på alla fickor, borsta bort ludd och tobaksflarn innan kläderna hängs in på förvaring över sommaren.
Hans pappa jobbar i den andra staden. Han går upp tidigare än alla andra. När pojken vaknar ligger det alltsomoftast en liten lapp med en vers eller hälsning från pappan i hans tandborstmugg.

*

Mikael Nyberg citerar i Aftonbladet (Våga vägra Nato) en amerikansk (!) konsultrapport beställd av den svenska försvarsmakten i slutet av 90-talet:

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det vidare. Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”. Detta skrevs 1998 , långt före kriget i Ukraina.

*

Nu faller natten
Nu faller bomberna
Nu brinner barnen i hekatomberna
Vad ropar barnen, vad glor de på
B-52, B-52
(Cornelis Vreeswijk ”Till Jack”)

*

En formulering i Bo Löfvendahls språkspalt i söndagens SvD (”… det är inte länge sedan tant också var artigt tilltal från ett barn till vilken okänd kvinna som helst, oavsett ålder”) får mig att minnas en anekdot min farmor alltid brukade berätta. Den handlade om det lilla barnet som skulle framföra en hälsning från en kvinna till en annan:

– God dag, tant. Jag skulle hälsa till tant att tant skulle komma till tant. Om inte tant kunde komma till tant så skulle tant komma till tant. Adjö, tant.

Sen skrattade hon torrt och hjärtligt.

*

Pingstafton är jag barnvakt på kvällen. Innan jag kommer städas det frenetiskt "för att morfar inte ska bli så trampig och trampa på saker". Tonen är sträng men rättvis: "Mamma nu tycker jag att du har varit väldigt stökig."

 *

Psykologen och hjärnforskaren Agneta Sandström skriver i Dagens Arbete om vårt behov att lata oss:

”Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.” 

*

Det enda roliga med att vara förkyld är att man får ha honung i teet. Och så kan man ligga i sängen och se en massa roliga intervjuer förstås i En bok en författare på UR Play.

*

Moldavien, ”Europas fattigaste land”, kan räkna med att ett associationsavtal med EU lyfter ekonomin, läser jag i bladet. Men först på lång sikt. ”På kort sikt rör det sig om tuffa reformer och smärtsamma anpassningar till EU-standard som drabbar befolkningen.” ("Spänt läge inför toppmöte om östländer" (SvD 20/5))

Jag läser meningen en gång till. ”Europas fattigaste land” ska alltså genomföra ”tuffa reformer”och ”smärtsamma anpassningar” som ”drabbar befolkningen” för att kvala in i EU-klubben. Ibland undrar jag om vi lever i en karikatyr från tiden för franska revolutionen.

*

En granne och tillika vän på Gotland berättar att hon i mogen ålder börjat sjunga jazz. Jaa, tänker man, det var väl roligt. Men så sänder hon en Youtube-länk till en sång hon just spelat in. ”Hymn till kärleken (L'hymne à l'amour)” med svensk text av Lars Nordlander, nyligen porträtterad i en dokumentär i SvT av Tom Allandh. Och jag lägger ifrån mig allt jag har för handen och bara lyssnar. Mäktigt.

*

Några dagar senare ringer Bengt Säfve-Söderberg, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet, och undrar om jag kan hålla i produktionen av en samling aformiser som sällskapet tänker ge ut i höst. Författare är, ja just det, Lars Nordlander. Makterna?

*

Ibland när jag känner för en promenad längs minnets allé tar jag fram en av mina spellistor  på Spotify och trycker på shuffle. Musik och dofter har en säregen förmåga att väcka minnen och känslor till liv.

*

Att västvärldens ledare avstår från att åka till Moskva kan för att fira 70-årsdagen av krigets slut kan jag möjligen förstå utifrån vad som sagts och gjorts, även om det är ett hyckleri utan all sans med tanke på vad det ”internationella samfundet” åstadkommit i världen de senaste 20 åren. Men vad ska man säga om alla författare, historiker och journalister, som nu på ett givet kommando börjar skriva om historien om andra världskriget. Det som tidigare tycktes vara självklarheter, att det var en allians (de allierade) som besegrade Nazityskland och att Sovjetunionen tog den stora smällen på östfronten (där också Tyskland förlorade nästan allt sitt stridande folk) gäller inte längre. Nej, nu heter det att Sovjetunionen insats var marginell, och om man eventuellt råkade göra något bra så var det mest av en tillfällighet. Egentligen var ju Stalin och Hitler kompisar (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den skändliga Münchenöverenskommelsen och ”låtsaskriget” efter annekteringen av Polen stoppas undan i ett hörn. 20–25 miljoner döda, berodde det inte mest på slarv, despoti och dålig planering? Ack, dessa intellektuella, ständigt lika tjänstvilliga, ständigt oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt, särskilt i ett litet land som Sverige.

*

Jag läser på sonens blogg apropå komplikationerna vid det senaste barnets födelse:

Hade jag bott i Sierra Leone hade jag alltså antagligen suttit här ensam med min snart 5,5-årige son i stället för att som nu sitta och skriva det här samtidigt som min friska hustru ammar min friska nyfödde yngste son i rummet bredvid.

Första träffen med senaste barnbarnet, tolv dagar: Tjena, hur känns det att var född nu då?

*

Lena och jag tar en charter i sista minuten till Sicilien. Vi hamnar i Cefalù, en medeltida stad några mil öster om Palermo vid foten av en gigantisk klippa (”La Rocca”). Staden är vacker, maten god (fisk, pasta, auberginer, tomat). Så mycket ruiner hinner vi inte se. Lite häng på stranden, promenader och avkoppling. Bokläsning, inget Facebook, bara koll på de nödvändigaste mejlen en gång om dagen. Varje år brukar vi försöka få till någon vecka vid Medelhavet innan eller efter säsongen för att undvika den värsta värmen: grekiska öar (Naxos, Lefkas, Kreta), norra Mallorca eller någon stad. Det här var första gången på Sicilien. I Stockholm är det tolv grader och regn när vi återvänder.

Tåget mellan Messina och Palermo,

*

På semestern läste jag Erik Wijks De sanna orden, den bok där han porträtterar sin egen mor, en begåvad och känslig kvinna ur övre medelklassen som aldrig riktigt lyckas skapa sig ett eget liv. Boken är gripande. Det bekräftar utsagan att varje människa bär på en berättelse. Hans tankar om ”mindervärdighetsparadoxen” är också intressanta, att vi alla går omkring och känner oss mindre värda än alla andra. Det är ju en omöjlighet, konstaterar han. Men sen trasslar han in sig i ett försök till analys av ”medelklassens värme och intresse för person och själ”? Exempel på motsatsen behöver man inte gå långt för att finna. Men visst har vi som vandrat genom klasserna och balanserar på randen mellan överheten och avgrunden under oss en känslighet för signaler och positioner. Och visst är det idag så att de problem vi brottas med ”aldrig [är] fråga om problem som löses genom att förändra världen, men möjligen genom att ändra sin egen attityd, bearbeta sitt inre”, Men avslutningen känns osmält. Show them, don´t tell, vill jag utropa.