Fortsätt till huvudinnehåll

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Kommentarer

Tom Carlson sa…
I en kommentar på Facebook påpekas att identitetsbegreppet snarast har sina rötter i USA. Det var slarvigt formulerat av mig. Men i Frankrike har begreppet sina rötter inom högern för att sedan annamas av olika muslimska grupper.
Kepell visar också hur islam vinner insteg när de stora grupperna av arbetskraftsinvandrare, som kom efter andra världskirget, går ut i arbetslöshet efter varvs- och bilindustrins sammanbrott samtidigt som Berlinmuren och därmed det franska kommunistpartiet faller samman. Oerhört spännande läsning

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...