Tankar i trappen

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars * Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa. * Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner . Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det br...

– Allt är ju prioriterat! En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller? Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av. Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket: – En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare. Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit o...

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia: I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för. Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet. Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna. – Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säge...

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon: – Men herregud, jag är väl inte akademiker! * Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck...

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system: Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på. Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter...

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify. Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen. Musiken till ” Beat it ” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter de...

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre. Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest. * Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa . Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och ...

Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan . Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget. Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet. * För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig öv...

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.) Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en n...

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat? Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterparti...

En kväll i somras på den alltid livaktiga Bygdegården i Katthammarsvik lyssnar vi till Ebba Witt-Brattström som talar om bildning och folkbildning, kulturarvet och nationen. (De sistnämnda begrepp du knappast törs ta i din mun idag utan att beskyllas för att vara mörkbrun.) Hur annorlunda är det inte i Finland, där hon nu är professor. Folkbildning, menar hon, med en definition jag gärna skriver under på, är när någon med djupa kunskaper inom ett område delar med sig till en bredare allmänhet, folket. Idag har vi både en rädsla för och en längtan efter bildning, menar hon och berättar hur det gick till när hon blev tillfrågad om att medverka i tv-programmet ”Fråga kultureliten”. Där skulle, enligt redaktionen, ”de smartaste” och ”de intelligentaste” människorna i vårt land medverka, därtill de mest ”intressanta kulturpersonligheterna”. Visst blev hon smickrad, men det var något i upplägget som skavde så hon tackade nej. Då fick hon veta att hon inte behövde vara orolig, redaktionen h...