Fortsätt till huvudinnehåll

Förlagen, journalisterna och sanningen

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare. Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver.
I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak och skriver en annan, slarvar, missar att dubbelkolla osv. Det är där en redaktörs och förläggares erfarenhet och kunskap kommer in. Var bränns det? Vilka fallgropar kan vi ana? (Hur Bonniers kunde missa historien om Hildebrand är av den anledningen obegripligt med tanke på att Norstedts under stor turbulens fått dra tillbaka en tidigare bok av samme författare med samma fel i.)
Jag har av naturliga skäl inte läst Frigyes bok. Jag vet inte hur jag skulle agerat om jag fått hans manus i min hand. Frigyes förläggare Peter Karlsson är en erkänt skicklig och erfaren redaktör (mottagare av Förlagsklubbens redaktörspris så sent som 2009). Osvuret är alltså bäst, men kanske att jag satt frågetecken för uppgiften om Guillous far och farfar under andra världskriget och frågat författaren en extra gång. Och ryktena om hur det gick till när Guillou slutade på Solbacka har varit i svang sedan filmatiseringen av Ondskan. Frigyes förklaring till varför han inte konfronterade Guillou med dessa uppgifter under sina många samtal med honom är svår att förstå (att ”han använt sig av andra källor för att visa att Guillou kan tänja på sanningen”). Men shit happens i vårt jobb, som Guillou skrev när han försvarade Hanne Kjöller i Aftonbladet.
Att ge ut böcker om journalister verkar vara det närmaste ett självmordsuppdrag man kan komma som förläggare idag. Det vore synd om turbulens kring Hanne Kjöllers och Paul Frigyes böcker skulle skrämma till tystnad och vi enbart skulle få nöja oss med hjälteskildringar som Lena Sundströms i och för sig mycket läsvärda Spår. Jan Guillou har varit utomordentlig skicklig i att bygga upp bilden av sig själv. Det utdrag som Dagens Nyheter publicerade i helgen gjorde i alla fall mig nyfiken på Frigyes bok.
***
Ett personligt PS. Paul Frigyes ringde mig för något år sedan och ställde frågor om Guillous tid på Folket i Bild/Kulturfront. Guillous bild av tiden på tidningen som han beskriver den i sina memoarer skiljer sig på flera punkter från min. Men innebär det att han ljuger? Eller att jag ljuger när jag hävdar att han aldrig fått sparken från tidningen. Minnet är en bedräglig vän.
Läs även andra bloggares åsikter om och om .

Kommentarer

Guillouboken luktar lite "Tack för senast!" från Norstedts sida. Guillou lämnade förlaget med buller och bång för att starta Piratförlaget. Efter Guillous väldokumenterade dementier på två punkter tror jag det är kört för boken. Kapitlet i DN om Keith Cederholm var inte heller någon upplyftande läsning. Det innebär inte att man inte kan ha invändningar mot Guillou - det har jag haft. Men hämnd är en dålig rådgivare.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...