Fortsätt till huvudinnehåll

Den ljusnande framtid är e-bokens. Eller?

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem.  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv.
Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat. Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta.
Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är inte den roligaste, kantiga typsnitt, gluggig text osv. Alla kommandon, utöver att ”vända blad”, är besvärande långsamma och omständliga. Bildåtergivningen ska vi tala tyst om. Men det lär finnas bättre plattor.
Jag har en minipadda också. Med Apples designtänkande i botten är den typografiska kvaliteten överlägsen. Suverän bildkvalitet, lättmanövrerad, alla andra funktioner (mejl, webb, anteckningar) och appar är lätt tillhands, men lockar också till annat. Och strålningen från skärmen kan upplevas tröttande i längden och gör det (till skillnad mot läsplattan) omöjligt att sitta ute en solig dag och läsa. Pro et contras, med andra ord.
Mitt intresse för e-böcker bottnar inte i första hand i en lust att tömma bokhyllorna eller värna träden. Får jag välja läser jag hellre på papper. Men nu ville jag inte gå ut, istället laddade jag ner boken på mindre än en minut, när den väl var betald. Vid sidan av mitt redaktionella och grafiska arbete producerar jag också e-böcker.  Det är ett medium och en självklar distributionskanal vid sidan av andra. Tillsammans med formgivaren Gary Newman försöker jag övertyga de förlag jag arbetar åt att de ska lägga lite omsorg på utformningen av sina e-böcker och inte bara kopiera den tryckta boken. Det går väl sisådär. ”Vi har inte satt oss inte i det där än”, är ett vanligt svar. Men skärmen är ett eget medium som ställer särskilda krav på formen.
I Svensk Bokhandel läser jag att e-böckerna stod för 14 procent av försäljningen på den amerikanska bokmarknaden förra året, samma som 2012. Samtidigt ökade försäljningen av inbundna böcker med nära 8 procent. ”Vi blir allt mer säkra på att försäljningsutvecklingen för digitala böcker stagnerar”, säger en talesperson för Yahoo. Och det har tidigare stått klart att det är försäljningen av pocketböcker som minskat mest till följd av e-böckernas frammarsch i väst.
14 procent är ingen föraktlig del. (Det motsvarar ungefär pocketböckernas andel av försäljningen i vårt land.) I Sverige låg e-böckernas andel på 1 (en) procent 2012. Det finns mycket kvar att göra, men än är det för tidigt att utropa pappersbokens död. Hotet mot boken som medium, både på papper och digitalt, kommer nog snarare från en havererad skol- och kulturpolitik och – på sikt – möjligen minskande läsning till följd av dataplattornas och mobilernas lockelser i form av sociala medier, appar, spel och annan förströelse.
***
Jag får ett meddelande om en uppdatering av programvaran till min läsplatta, 115 Mb att ladda ner. Intressant, tänker jag, nu kanske det händer något. ”För lättare åtkomst till Sonys nätbutik”, kommer så förklaringen. Marknadsavdelningen har sagt sitt.
Christoffer Carlssons bok utsågs till årets bästa kriminalroman 2013 av Deckarakademin.
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Mycket intressant inlägg du har skrivit. Själv har jag också funderat på vad som är viktigt vid publicering av eböcker i ett inlägg.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...