Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är väl en bal på slottet?

eller 
Varför jag inte åker till bokmässan
Det blippar till i mobilen. Ett mess trillar in från en författare och kollega:
”Tom! Var är du? Jag trodde du bodde på bokmässan. Här glider vi runt på en göteborgsk räkmacka och levererar plattityder… medan vi ju vet att det är du som gjort jobbet. Nu är det gratis fylla på x:s kreditkort.”
Ja, varför är jag inte på bokmässan? Det är två år sen sist nu, och dessförinnan åtta år. Men under slutet av 80-talet och hela 90-talet bodde jag där, bokstavligt. När någon ringde och ville få mig att köpa annonsplats i en facktidskrift eller boka plats på nån mässa kunde jag alltid svara att de pengar jag har till marknadsföring de lägger jag på hotell och resa till bokmässan i Göteborg. Där finns alla en frilansande redaktör i bokbranschen behöver. Ungefär så. Men inte nu längre. Varför?
Det finns förstås en personlig dimension i det här som handlar om en sjukskrivning, depression och utmattning i början av 2000-talet (som jag skrivit om tidigare).  Därtill en motvilja mot att mingla runt i större sammanhang med folk jag känner eller halvkänner, en motvilja som jag framgångsrikt brukar dölja. Men priset brukar vara högt för den sortens sociala utsvävningar. Så får jag välja ligger jag hellre hemma i soffan med en bok eller äter en lunch på tu man hand med en vän eller kollega.
Men något har också hänt med bokmässan, i takt med att förlagen slimmat sina organisationer. De som finns kvar har fullt upp med att lotsa runt förlagets författare till alla seminarier och framträdanden. Ett ”hej, hur är läget?” och ”det var länge sen” är ungefär allt som hinns med. Och i montrarna hos de riktigt stora förlagen huserar säljfolket. Inga jag brukar diskutera kommande projekt med.
Så i år valde jag slingerbultvägarna på Mallorca i hustruns sällskap och en bunt goda böcker. Men vem vet? Nästa år kanske? Göteborg är en trevlig stad och nog kan jag känna suget då vi bokälskare stiger på X2000 på torsdagsmorgonen när allt fortfarande är möjligt. Att bara gå runt och botanisera i boktravarna, lyssna på gratisframträdanden och småprata med en och annan som man springer ihop med gångarna. Och har man tur blir man medbjuden på nån förlagsmiddag.  Och om inte annat så kan man prata med tryckerierna. De brukar ha all tid i världen för sådana som jag.

Så, vad är väl en bal på slottet?

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen A mejlar: "Du ska inte ta X2000 till Göteborg nästa gång utan Blå Tåget!"

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...