Fortsätt till huvudinnehåll

Kosten. Vi hör det vi vill höra

Människan är unik. Vi kan klara oss på den magra kost inuiterna bjuds i Arktis, i årtusenden har vi överlevt i djungler såväl som i öknar. Vi kan äta kött, vi kan äta rötter, vi kan äta grönsaker. Så vad beror de senaste decenniernas fetmaepidemi på? Fem professorer och läkare konstaterar i ett inlägg på DN-debatt  att antalet kvinnor och män i åldern 35–44 år som drabbas av stroke i vårt land ökar. Hjärtinfarkt hos unga kvinnor ökar också. Och det drabbar främst  ”lågutbildade”, dvs. socialgrupp 3. ”Sedan mitten av 00-talet har fettintaget, främst animaliska fetter från smör, grädde och feta mejeriprodukter ökat kraftigt igen och intaget av kolhydrater har minskat”, skriver man vidare. Skulden för detta ges de läkare och andra som predikar LCHF-kostens välsignelser, dvs. ett lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett. Den ena kvällstidningen följer upp med krigsrubriker: ”LCHF-kriget som delar Sverige”.
Frågor om kost och hälsa i stora populationer beror på så många variabler att i stort sett vilka samband som helst går att bevisa. Frågan är om det överhuvudtaget är samma grupper man talar om, de som går in för en medveten LCHF-kost (eller vilken annan kost som helst) och de som äter skräpmat i största allmänhet. I repliker tar Dan Andersson upp den globala fetmaepidemin och Ann Fernholm menar att sockret är det stora problemet
Kapitlet om maten var också det som beredde författarna mest arbete i boken Magen. Bakterier, buller och brak (KIUP 2012), vars båda upplagor jag varit redaktör för. Resultat från studier av diabetespatienter tyder  på att olika individer tycks reagera olika på olika typer av kost. Ärftliga faktorer, mag-tarmflorans sammansättning och mycket annat spelar in. En del av oss tycks bli feta av för stort intag av fett, andra av kolhydrater. På samma sätt som en del av oss mår bra av att öka intaget av kostfibrer, medan andra får problem med gaser i tarmen och uppsvälld mage av för mycket fibrer (IBS, också det visat i ovan nämnda bok). Kort sagt, vi är alla olika. Kanske är det dags att i högre grad låta kostråden variera.
Medicinarna i den nämnda DN-artikeln framhåller också vikten av kostinformation. Det får mig att tänka på något jag fick lära mig när jag skrev om alkohol- och drogfrågor på 90-talet. Lika lätt som vi tar till oss information om något som är lustfyllt och som vi ges tillåtelse till, lika svårt har vi att ta konsekvenserna av information om sådant vi bör avstå från. Ett glas vin om dagen (eller två) är ju inte så farligt, kanske rent av hälsosamt, säger doktorn, men vi avstår inte från helgens ökande drickande för det. Tvärtom, vi adderar  ett ökat vardagsintag av alkohol till helgens storkonsumtion.
 LCHF-kosten då? Vi ser och följer hur kockarna i tevens matlagningsprogram förklara att  grädde förhöjer smaken och att kött ska stekas i smör utan att vi för den sakens skull dra ner på konsumtionen av pasta, socker och andra kolhydrater. För andra blir kvällstidningarnas rubriker om LCHF-kostens och fettets välsignelser ett klartecken att fortsätta äta samma feta (skräp-)mat som tidigare. Och  feta pommes fritesen och läsken garanterar att kolhydratintaget ligger fortsatt högt. Allt medan vetenskapen fortsätter att träta.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Tom Carlson sa…
En vän och forskare skriver i ett mejl om artikeln i DN:
Att som Maj-Lis Hellenius & Co knyta samman hjärtinfarktsstatitstiken med LCHF mm är ovederhäftigt och sannolikt farligt. Skulle kunna leda till att man inte tar reda på vad ökningen av stroke, HI beror på. Att det skulle bero på LCHF finner jag synnerligen osannolikt, eftersom den dieten inte alls var på tapeten för 10-15 år sedan, när trendbrottet skulle ha skett, åtminstone hade den ingen som helst spridning bland bredare folklager,,knappast ens för 5 år sedan. Nog skulle man behövt ha haft en massiv ökning av LCHF-ätare åtminstone ett par - 5 år innan det skulle kunna påverka statistiken, som förändrades för 10 år sedan. Hur många kände till LCHF för 15 år sedan - nä då levde vi i nyckelhålslandet. Skulle knappt tro att GI eller Atkins heller skulle vara boven, de är inte alls rika på mättat fett.

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...